När jag "kom på" idén att kalla min blogg för vuxendagiset, tyckte jag det var fyndigt eftersom det antyder en lekplats för vuxna. Och det är ju perfekt för mig som pedagog att lära våra vuxna barn veta hut. Trodde jag.

Är man lite cynisk och lagom bitter som jag själv, är det kul att se Världen som en gigantisk sandlåda. Vuxna människor beter sig som barnrumpor, debatter som mest liknar pajkastning och griniga personer som ser så kissnödsiga och arga ut, att de mest av allt verkar behöva en kram.

Politiker som ljuger. Tjänstemän som fuskar. Företag som gör profit på människors olycka. Reklamare som skapar orealistiska ideal. Lapplisor som bara gör sitt jobb. Advokater som bryter mot lagen. Mäklare som roffar åt sig vinster med lockpriser. Experter som hycklar. Idrottare som dopar sig. Och så den där förbannade melodifestivalen...

Det är bara lek. Världen kommer aldrig lära sig, och den kommer aldrig se ut som jag vill.

Och nu måste jag hitta på en ny titel på min blogg. Vuxendagiset finns tydligen redan.

Skolpolitiken har alltid varit ett skämt. Det blir så tramsigt när det talas vackert om elevdemokrati och elevinflytande. Men är det någon som vet eller bryr sig om vad barnen själva vill?

DN är återigen centrum för den senaste debatten om skolan. Nu är det skolken som står i fokus, med beräkningar om att så många som 10 000 barn skolkar regelbundet och "far oerhört illa".

I sak har jag inte så mycket att invända mot artikeln, mer än att jag får en fadd smak i munnen av retoriken. Jag får känslan av att artikelförfattaren förmedlar budskapet "gå till skolan så blir du lyckligare och smartare oavsett varför du skolkar, för om du skolkar så kommer du - förr eller senare - börja knarka"

Skolk framställs som en spikrak väg in i kriminalitet och droger, medan skolor och soss-kärringar skyller på varandra och står handfallna för problemet.

 Riktigt såhär illa är det inte, och även om det vore det, så finns inte svaret i närvaroprotokollen.

Vi ska inte släpa barnen till skolan och kedja fast dem vid skolbänken. Skolket är inte problemet!

Skolket kan vara ett symptom på missnöje, eller en signal på att man mår dåligt. Eller far illa.

Kalla mig naiv och skicka mig till Nordpolen. Men jag tror att det räcker med att fråga barnet hur han/hon mår. Ibland kanske det räcker med en kram. Det behövs inga rikstäckande skolkregister eller "regelbunden sammanställning av frånvarostatistik från Sveriges alla skolor."

Barnen behöver nån som bryr sig. Någon som lyssnar och kan hjälpa. Lite medmänsklighet helt enkelt.

Jag vet att det finns barn som far fruktansvärt illa också. Tänk bara på hur många samtal BRIS får... Tänk på alla dem som inte vågar ringa...

Men det är sällan skolket som är problemet.

Jag har alltid förespråkat elevdemokrati. Tänk om barnen och ungdomarna på riktigt fick vara med och påverka. Visst vore det underbart om de fick ansvar och tillit och möjligheter. På samma sätt som vuxna väljer åt barnen idag, borde de väl få välja själva. De kanske har fantastiska idéer om hur man kan göra skolan bättre, intressantare, vackrare. De kanske vet hur man kan stävja mobbing. De kanske kan lära oss vuxna någonting...

Kanske vill de välja bort skolan. Vad skulle socialtjänsten säga då?

Jag visste inte ens att industrisemestern existerade längre.

Men enligt Aftonbladet har hundratusentals svenskar återvänt till jobbet just idag.

Nya, bättre vanor. Smartare rutiner och mer spänning i vardagen. Och självklart mer motion och nyttigare kostvanor. När semestern tar slut och slentrianen tar vid så ska vi till varje pris undvika fjolårets fadäser.

Ut med det gamla. In med det nya. Friskare, sundare och gladare ska vi bli genom enkla knep, allt genom recept från karriärcoacherna på kvällspressen.

Jag reciterar en vän som började jobbet förra veckan.

- Nu är det bara nitton veckor kvar till julafton.

Dämon: Tyskt ord som betyder samma sak som det snarlika svenska ditot, demon.

Den härstammar från Grekiska mytologin och är ett slags gudaväsen av lägre ordning.

Aktuell: Ingmar Bergman har hyllats av en hel värld då nyheten om hans bortgång kom. Och sällan har väl dämonerna kännts så närvarnade.

Nu rullar Bergmanfilmerna på teve igen, för de som inte får nog av dämoner.

Kommentar: Ingmar Bergman blev 89 år gammal.(1918-2007)

Men varför skriver jag ingenting på bloggen?

Det är på grund av att jag åker till Finland. Men misströsta inte. Så snart helgen närmar sig sitt slut så är jag åter.

Mitt tips blir som vanligt:

Lev nu. Och sitt inte framför datorn hela dan.

Det finns få saker som är så fördummande som skvallerjournalistik.

Okej, det skulle väl vara dokusåpor i såfall.

Är man någorlunda utrustad med ett uns av kritiskt förhållningssätt till media i allmänhet och internet i synnerhet, då förstår man också vilka sajter och blaskor som inte ska tas på allvar.

Dessvärre är Sverige översvämmat av nöjesbilagor, skvallerblaskor och kändisbloggar.

Alla vet allt om Carola, Linda Rosing och Darin. Vilka de ligger med, när de senast var på rehab eller hur många skillsmässor de haft.

Allt serverat av "säkra källor" på Veckorevyn.

Kolla bara på vårt folkkära kungahus.

Madde, Vickan och Kalle-Fille har alltid paparazzis flängande efter sig, om de så festar på Öland, eller vilar ut i St Tropez.

Jag förstår den mänskliga nyfikenheten för dessa celebriteter. Men håll med om att det är ganska fördummande läsning. En suddig bild på Madde i baddräkt på en lyxkryssare i Medelhavet är inte annat än osmakligt.

Det tråkiga är att tidningarna som skriver skvallersmörja oftast tjänar mycket mer pengar än seriösa medier.

I sak har jag inget emot det, att tidningarna tjänar pengar. Jag tycker mest synd om dem som kölhalas vecka efter vecka, på paparazzibilder, med påhittade uppgifter presenterade som fakta, helt utan möjlighet att påverka det.

Då tycker jag hellre att sådana här artiklar är intressanta.

Visste du att Viktoria saknar akademisk examen?

Tänkte väl det.

Vakna Sverige! Vi är näst bäst i världen!

Sverige har vunnit VM-silver i basket! Och nej, det är inte förmildrande omständigheter att det "bara" är U-19 damjuniorer som står för bedriften.

Tvärtom!

Baskettjejerna borde få hyllningar på sergels torg.

De borde få skaka hand med kungen.

De borde tamefan få bragdguldet.

Men när de landar på arlanda, så får de på sin höjd få möta sina familjer, ett par pressfotografer och tullpersonal.

Den bedrift tjejerna gjort är enorm.

Synd att ingen i Sverige bryr sig.

Om det är någon tröst, så är iallafall jag jättestolt över dem!

Jag har världens idé!

Tänk att ingen kommit på det tidigare.

Man ska starta en blogg, som samlar alla hemsidor som länkar till andra bloggar.

Då har man alla bloggar som länkar till andra bloggar i en och samma blogg!

Fantastiskt! En helt ny värld öppnar sig.

Jag säger som Elton John.

Lägg ner Internet.

När datorn får folk att hellre sitta inne och blogga än att gå ut i värmen är det något som är galet.