Det verkar som att oppositionen i Zimbabwe med Tswangerai i spetsen trots allt vinner valet, och får till ett maktskifte efter 28 år med Mugabe.

Och i Italien har Silvio Berlusconi åter blivit vald till Premiärminister.

Det här med demokrati är klurigt.

Johan Franzén, numera mer känd som The Mule, gjorde sitt första Hattrick i gårdagens match när Detroit spöade skiten ur Colorado Avalanche.

Jag minns hur intensivt jag följde NHL när jag var yngre. Framför allt var jag fullständigt förtrollad av Foppa. Det fanns statistik som visade att Colorado inte kunde förlora i de matcher som Foppa gjorde mål. Och jag minns inte om den statistiken nånsin sprack, eller hur länge den i så fall varade. men det var oerhört tydligt att Foppa var skillnaden mellan succé och fiasko.

I gårdagens match vann Detroit med 5-1 och samtliga sex svenskar hamnade i poängprotokollet. Värst var The Mule som sagt med ett Hattrick

Nu undrar jag om inte Foppa är precis det Colorado behöver för att vända på det här. Detroit leder matchserien med 2-0, och Colorado måste vinna båda kommande hemmamatcherna för att ha en realistisk chans att gå vidare till semifinal.

Utan Foppa är det nog kört. Med Foppa finns chansen.  Med Foppa finns banne mig alltid chansen.

"En lång dispyt innebär oftast att båda har fel"

Här kommer tre inlägg med en gemensam nämnare.

I en krönika i Journalisten berättar Kjell Häglund med hänvisning till en annan tidsskrift, att DN upplåtit mängder av debattutrymme till Jan Björklunds inlägg i skoldebatten. Men samtidigt valt att inte publicera ett enda motinlägg. Det finns nämligen massor med forskning och debattörer som inte håller med Jan Björklund. De har alla sökt utrymme på DN debatt och fått nobben. Den här kröniskan publicerades i september förra året, men inget har hänt sedan dess.

Vilket förklarar Aftonbladets artikel idag. Det talas om skolpolitikern Jan Björklund, snarare än partiledaren Jan Björklund. Han har nämnvärda problem att prata allmänpolitik, och förknippas bara med skolfrågor.

 Det tredje inlägget plockar jag från svt text, som berättar om att stora luckor i geografikunskaper bland svenska barn i tredjeklass. Många vet inte namnet på finlands huvustad. Och bara var femtionde person kan nämna två svenska nationalparker. Undersökningen som gjordes av några studenter på Umeå universitet ska lämnas till skolministern.

Hur går det med kunskapsskolan, Jan?

Igår kom beskedet som hela nationen väntat på. Och dessvärre var det ett negativt och tragiskt besked.

Den försvunna tioåriga flickan hade hittats död, efter att 42-åringen erkänt mord och pekat ut platsen där kroppen låg.

Sveriges Radio bröt alla sändningar i hela landet på söndagskvällen vid nittontiden för ett extra meddelande. Det, mer än något annat, talar för hur stort allmänintresse det finns kring fallet. Polisen hade hittat Engla och den häktad 42-åringen hade erkänt att han dödat henne.

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över den klumpiga bevakning som varit kring fallet med Engla. Det har varit på löpsedeln flera dagar i rad, i bästa tabloidstil.

Och nu får vi betala för det.

Det är så sorgligt och hjärtskärande att ingen kan gå oberörd av det hela.  För nu vet alla vad som hänt. Och med den bevakning som varit, så kan väldigt många känna att de kände Engla. Som en försvunnen vän. Och nu är hon död.

Men vem tar ansvaret för att tala om detta, på ett bra sätt?

Aftonbladet? Expressen?

Jag tänker främst på de som verkligen kände Engla. Klasskamraterna, släktingarna och familjen.

Mamman.

Plötsligt har hennes dotter blivit en riksangelägenhet, och i allt detta finns en gränslös sorg med det värsta som kan hända.

Jag tänker på det här och känner att det är dags att sluta rapportera. Det finns inget mer att profitera på. Det finns inget utrymme för braskande rubriker och löpsedlar.

Däremot finns det anledning att tala om det som hänt. Hur reagerar vi på döden? Hur hanterar vi så definitiva och tragiska händelser? Vem är jag att tycka och tänka om en person som jag aldrig känt, förrän hon raporterats försvunnen?

Och vad säger vi till de barn och ungdomar som följt fallet på teve, i tidningar, på nätet och på radio? Hur reagerar de, och hur hanterar de de känslor som bubblar inombords, av skuld, obehag och oförklarlig nedstämdhet.

Tankarna kan bli stora och frågorna blir nästan existentiella.

Och svaren finns inte i kvällens tidning.

Tänk att Sverige först nu upptäckt Doktor Kosmos.

Hallå, vad gjorde ni 2002?

"Doktor Kosmos lägger upp en mediastrategi" har spelats flitigt på P3 sedan den släpptes som singel för en månad sen.

Och den människa som lyssnar på den låten och inte hajar till måste vara helt bakom flötet.

Låten är så meta som en låt kan bli.

Meta är egentligen ett prefix. Men meta används när man till exempel pratar om hur man pratar. Då blir det meta. Eller om jag sitter och skriver att jag sitter och skriver. Då är det meta. 

Att doktor Kosmos sjunger om hur dom ska marknadsföra sin kommande skiva, med låten där de sjunger om hur de ska marknadsföra sin kommande skiva är ganska fyndigt och väldigt, väldigt meta.

Tydligen är hela skivan rakt igenom meta. Måsta skaffa den.

Och nu är Doktor Kosmos verkligen etablerade. De syns och hörs i nästa varje media. Det är väl en del av deras mediastrategi. Men så var det verkligen inte när jag började lyssna på dem.

Det var i gymnasiet, typ för sex år sedan när min kompis spelade upp Borgarsvin och Doktor Vänster. Sedan dess är jag fast som Kosmos-fan , även om jag inte skyltar med det.

Förresten tyckte jag förra skivan Ett Enkelt Svar var riktigt bra. Så det så.

Ibland blir jag så upprörd att jag nästan skakar.

Igår var en sån dag.

Att en 10-årig flicka försvinner spårlöst hör inte till vanligheterna. Fallet i sig är så makabert att det allmänintresse som finns är helt naturligt. Och självfallet ska medierna rapportera om det.

Men inte fan är det okej att sälja lösnummer med så kraftigt vridna löpsedlar som kvällspressen gjort i flera dagar nu.

Såväl Aftonbladet och Expressen blåser upp nyheten på ett vedervärdigt sätt. Det finns - som jag ser det - ingen som helst anledning att exponera nyheten på ett så vinklat sätt. Det är lite brittisk tabloid över det hela, och det lämnar alltid en fadd eftersmak.

Och att smälla upp det på löpsedeln dag efter dag känns bara fel.

Syftet med löpsedlar är att sälja lösnummer. Punkt.

Att göra en personlig tragedi till förstasidesstoff flera dagar i rad med hårddragna analyser, presentera teorier som fakta och svartmåla misstänkta som nekar till brott som skyldiga är inte annat en oetiskt.

Lägg ner expressen. Lägg ner Aftonbladet.

Här kommer ett inlägg i temat

Det var väl ingen som trodde att han var slut?

Jag sitter hemma här på söndagskvällen och lyssnar på radiosändningen från den sista matchen i grundserien för Colorado Avalanche via internet. Laget är redan klara för slutspel, även om det såg mörkt ut för drygt två månader sedan.

Men precis innan deadline för övergångar så kom nyheten som fick hela hockeyvärlden att hicka till.

The return of Foppa.

Peter Forsberg har vunnit Stanley Cup två gånger och blivit vald till ligans bäste spelare, bland annat.

Men nog var det många som tvivlade nu när det blev klart att Foppa återvänder till Denver och Colorado Avalanche som han spelat för under större delen av karriären.

Skadeförföljd, gammal och bristande motivation talades det om. Säg den hockeykrönikör som inte redan bett Foppa ställa skridskorna på hyllan, att han aldrig blir lika bra som han en gång var.

Men ta mig tusan. På åtta matcher - efter ett låååångt skadeuppehåll utan hockey - kliver Foppa in och lyfter hela laget med ett mål och tretton assist.

För gammal?

För dålig?

I den här matchen som jag lyssnar på har Foppas passat fram samtliga Colorados tre mål.

Slutspelet börjar snart. Och nummer 21 har precis blivit varm i kläderna...