Tänk att Sverige först nu upptäckt Doktor Kosmos.

Hallå, vad gjorde ni 2002?

"Doktor Kosmos lägger upp en mediastrategi" har spelats flitigt på P3 sedan den släpptes som singel för en månad sen.

Och den människa som lyssnar på den låten och inte hajar till måste vara helt bakom flötet.

Låten är så meta som en låt kan bli.

Meta är egentligen ett prefix. Men meta används när man till exempel pratar om hur man pratar. Då blir det meta. Eller om jag sitter och skriver att jag sitter och skriver. Då är det meta. 

Att doktor Kosmos sjunger om hur dom ska marknadsföra sin kommande skiva, med låten där de sjunger om hur de ska marknadsföra sin kommande skiva är ganska fyndigt och väldigt, väldigt meta.

Tydligen är hela skivan rakt igenom meta. Måsta skaffa den.

Och nu är Doktor Kosmos verkligen etablerade. De syns och hörs i nästa varje media. Det är väl en del av deras mediastrategi. Men så var det verkligen inte när jag började lyssna på dem.

Det var i gymnasiet, typ för sex år sedan när min kompis spelade upp Borgarsvin och Doktor Vänster. Sedan dess är jag fast som Kosmos-fan , även om jag inte skyltar med det.

Förresten tyckte jag förra skivan Ett Enkelt Svar var riktigt bra. Så det så.

Jag slog på teven ikväll och råkade hamna i slutet av en livekonsert inspelad i somras. Publiken var som i extas. Alla sjöng med. Jag hann tänka, att det här kanske kan vara värt att titta på.

Men ganska snabbt hörde jag vem det var som stod på scen.

Det var en händig man. Per Gessle. Och nu förstod jag inte längre någonting.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot Per Gessle. Jag känner honom inte, har aldrig reflekterat över att han sagt något dumt och jag vet faktiskt inte ens huruvida han är en trevlig person eller inte. Så vitt jag vet kanske Per är en riktigt schysst kille. En hyvens karl. 

Och Gyllene Tider måsta man älska. Det hör till livet självt. Man kan idag förneka att man gillade GT förr i tiden, men det är lögn. Sverige älskar att tralla till Sommartider och När Vi 2 Blir 1. Gyllene Tider är svensk sommar.

Roxette är ett kapitel i sig. Efter ABBA är Per och Marie vår största pop-export. Du som inte var med i slutet av 80, början av 90-talet kan aldrig förstå det, men Roxette var enormt stora. I Sverige, England, Australien, USA, Tyskland och Japan. Ja, framför allt Japan. De älskade Roxette. Det var innan Meja förresten. Hon kom till Japan senare och blev kult. Så stor som Meja är i Japan blev hon aldrig i Sverige. Inte ens nära.

Men nu sitter jag alltså hemma, dödstrött och har slagit på teven och möts av en händig man på turné inför tusentals euforiska fans som vrålar med i varje låt.

Det här hände sommaren 2007. För mig är det obegripligt att en vuxen människa med minsta karaktär betalar pengar för att trängas bland andra människor utan karaktär, och lyssna på en före detta världsartist på folkparksturné under det fåniga artistnamnet som mest låter som en tvivelaktig byggfirma med svartjobbare.

Per kanske är en schysst kille. Jag vet inte. Jag känner honom inte. och jag får aldrig känslan av att jag känner honom heller. Och det är inte så konstigt.

Texter som "Jag tycker om när du tar på mig" och "Ooh, ohoh nanananana" är inte så djuplodande eller känsloframkallande.

Jo förresten. Det väcker en känsla inom mig som mest kan liknas vid obehag.

Därför att låtarna inte ger mig ett enda skit. De säger ingenting om livet, óm värderingar, om vänner, eller nånting överhuvutaget. Det är bara en trallvänlig melodi som fastnar som en reklamjingel på hjärnbarken och som inte går bort.

Den är helt enkelt meningslös.

För mig alltså.

Musik måste alltid bedömmas subjektivt. Det finns varken bra eller dålig musik. Däremot kan vi uppleva den som bra eller dålig.

Med all tydlighet så har tusentals människor stått ihopträngda framför en scen sommaren 07 och vrålat med i refrängen "jag kommer till dig, jag är en händig man".

Jag förstår bara inte.

Kents senaste singel "ingenting" låter såååå P3.

Låten är platt och intetsägande och trallvänlig och en säker radiohit.

Men bra?

Nä. Inte mycket.

Svt hade den goda smaken att köpa in "Studio 60 from the sunset beach", även om den floppat i USA.

Jag såg första avsnittet i somras hos min kompis som tankat ner den från nätet (fy!).

Och redan då förstod jag att jag kommer älska den här serien. På samma sätt som när jag såg Scrubs första gången.

Idag sändes det fjärde avsnittet, och jag studsade i soffan av upphetsning i fyrtiotvå minuter. De rappa replikerna, den fantastiska dekoren, de sköna karaktärerna och inte minst Matthew Perry som jag inte kan låta bli att beundra. Och Amanda Peet, som spelar ung vacker och mäktig direktör med stor pondus och karaktär.

Det här är den smartaste dramakomedi-serien som gått på teve på mycket länge. Att det sedan finns en tydlig, inte alltid särskilt smickrande, syrlig skildring av den amerikanska nöjesindustrin gör serien bara ännu roligare.

Dessvärre har jag hört av obekräftade källor att serien lades ner redan efter första säsongen trots att den blivit rosad av kritikerna.

Synd. Verkligen.

Men, precis som i det fiktiva programmet i programmet, så finns det annat som avgör om en serie lever vidare eller inte.

Pengar? Publik? Politik? Nej, varför skulle du tro det...

Kolla nu! Här kommer en triss klyschor!

Musik betyder väldigt mycket för mig. Jag har alltid lyssnat på musik, och har en väldigt bred musiksmak.

Musik kan vara ofattbart bra. Vissa låtar är så fantastiska och genialiska att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men så finns det de där plågorna.

De där som man skäms över. De spelas hela tiden, och de var irriterande när du hörde dem första gången, och ju populärare låten är, ju mer hatar du låten. Hur kan någon tycka om sådan skit, tänker du och nynnar med, för det går naturligtvis inte att låta bli. Banala melodier och barnsligt enkla texter som fastnar som ett mantra.

Förstår du vad jag menar?

Tänk Boten Anna. Tänk vad helst Tomas Ledin har gjort.

Föreställ dig dig själv sittandes i en tvångströja, vaggande lätt fram och åter, himlandes med ögonen för att du är nerdrogad som de i gökboet. Om du nu kan nynna på en melodi, så förstår du vad jag menar.

Såna låtar hatar jag.

Och nu har rolling stones läsare gjort en lista över världens mest irriterande låtar. Jag kan bara hålla med.

Dagensnyheters notis och Hela listan

Igår hoppade jag på sommartoppen i ett av mina inlägg.

I rak kontrast lyssnade jag idag på diggilistan, som var betydligt bättre uppstyrt.

Diggilistan spelar upp de 40 mest nerladdade låtarna senaste veckan, och vi slipper tack och lov lyssna på varje låt. Ibland hela låtar, ibland korta ljudklipp. Istället fyller programledaren ut repertoaren med intressant fakta och kuriosa om artisten eller låten.

Mycket intressant för en allmänintresserad, och garanterat bra investerad tid för den som vill vara "inne" och förstå-sig-på musik. Kan mycket väl tänka mig att det är samma människor som lyssnar på diggilistan som kollar på musikbyrån.

Pedagogen är en hängiven lyssnare av popnonstop på vardagar, och de två programmen har lite samma stuk. Kan det bero på att de (delvis) har samma programledare?

Idag har jag för ovanlighetens skull lyssnat på P3s sommartoppen.

Och efter två timmars lyssnande är jag mycket konfunderad. 

Sommartoppen är ett radioprogram som gått i herrans många år. Det är en lista över de tio populäraste låtarna just nu, plus ett antal bubblare.

Programmet sänds "live" någonstans i Sverige (just idag från Pite dansar och ler) och har en eller flera gästartister.

Programledarna Mogge och Aeysha pratar exalterat i två timmar om hur JUST DU KAN PÅVERKA LISTAN GENOM ATT SMSA RINGA ELLER MEJLA.

Och det är okej. Som lyssnare känner man sig engagerad när man är med och bestämmer vilka låtar som ska hamna högt på listan. Det finns så att säga en känsla av att Jag bestämmer.

Men Mogge och Aeysha upprepar samma mantra om hur man röstar mellan varje låt, och låter lika exalterade varje gång.

Till slut tror man att det är en stödgala för afrikas fattiga, och känner sig lite dum, för att man inte röstat.

Jag hör dem upprepa budskapet, ring och rösta! Smsa och rösta! eller mejla. Välj dina favoritlåtar! Och jag kommer att tänka på den olidliga Jamba-reklamen som förpestar MTV med ständig upprepning.

Och så undrar jag lite försynt. Programledarna pratar som om publiken till mestadelen bestod av elvaåriga flickor.

Vilka tror redaktionen på sommartoppen lyssnar och röstar?

Och vilka är det som faktiskt gör det?

Sånt tänker jag på, innan jag byter frekvens och lyssnar på Vinyl 107 istället.

Förlåt Lasse Anrell.

Förlåt för att jag lånar din felstavning av den finska hufvudstaden.

Men nu behöver jag den faktiskt.

Media är en smutsig marknad. En plats så nerkladdad av kommersiella intressen och PR-konsulter och reklam och skvaller och värdelöst vetande att jag ibland skäms över att vara mediakonsument.

Men så här ser verkligheten ut. Anständighet och god journalistik gör sig icke besvär när man kan sälja reklam i snygg förpackning. Förklätt till reportage eller exklusiv intervju kan man sälja vilken skit som helst.

Stockholms City - en tidning jag inte gärna läser, än mindre skryter om att jag har läst - har i måndagens upplaga ett resereportage från Finland. Artikeln andas reklam rakt igenom då det inte finns en kritisk stavelse om staden.

"Ultramodernt i tidlösa Helsingfors"

Redan i rubriken får jag mina första kvälvningar. Det finns ingenting som är vare sig modernt eller tidlöst i Helsingfors. Jag har varit där, och när jag gick på den kullerstensbelagda vägen i rak motvind med kall luft från sibirien, så fanns inget där som andades modernt.

Smörjan fortsätter redan i ingressen

"...Bakom Helsingfors trädörrar kan helt oväntade saker gömma sig. Staden är dessutom förföriskt vacker och lockar en besökare att stanna länge."

Längs paradgatan i staden, Mannerheimin tie, och runt centralstationen finns en del spännande arkitektur och trevliga stråk. En bit bort finns också en helt ny gigantisk shoppingcenter som definitivt hör 2000-talet till och den gamla hamnen är intressant i några minuter.

Men. Helsingfors är inte en stad man stannar i. Ta dig en bit utanför stadskärnan och du är halvvägs till Leningrad. Och bortsett från två månader mitt i sommaren är där så kallt att avståndet mellan Novosibirsk och Helsingfors är en rask promenad.

Och visst blir vi resesugna, framför allt vill vi till just Helsingfors av alla städer när vi läser den exklusiva reseskildringen av den spännande och exklusiva staden.

"Stadsborna äter picknick på klipporna med utsikt över horisonten. Längre in i stan dricker man bryggkaffe på kafeér som inte förändrats sedan glömda tider, eller så sitter man på en bänk och tittar på folk."

Fattar ni vad bra! De sitter på kafe! Och vad dricker de sa du? Bryggkaffe!! Wow, vart bokar jag biljetterna?

- Älskling, vi åker till Finland! Där kan vi sitta på en bänk och titta på folk, det låter spännande och exotiskt. Hör här:

"Helsingfors är en tidlös stad. Kanske beror det på den unika kombinationen av ultramodern design och elektronik och en samtidig känsla av tillbakaförflyttning till 1950-talet..."

Unik, modernt och helsingfors i samma stycke.

jag blir så matt och trött och känner mig så maktlös.

Tro inte på allt som står i tidningen. Det mesta är ändå ljug, båg och ont förtal.