Det är smått otroligt att någonting så uppenbart talanglöst kan engagera så många människor. Och just den här helgen har Sverige verkligen slagit knut på sig själv i försöken att hetsa upp sig över ingenting.

Melodifestivalen lyckas på ett högst obegripligt och motsägelsefullt sätt bli större för varje år som går. Bevakningen är intensivare, sändningarna är längre, tevetittarna är fler, antalet deltävlingar tycks aldrig ta slut och mängden självutnämnda schlagerexperter ökar i kvadrat varje vecka. samtidigt är musiken, bidragen, låttexterna - själva kärnan i schlagercirkusen - precis lika dåliga som de brukar vara.

Själv har jag egentligen ingen rätt att uttala mig; jag har har skapat ett sofistikerat och avanserat filter för att sortera bort all schlagerbrus från att uppta den lilla del i min hjärna som faktiskt arbetar och gör nytta, med centrala funktioner som till exempel att minnas olika händelser och tolka ljudvågor till begripliga toner.

När jag nu, dagen efter att eländet äntligen tog slut, ändå är lite nyfiken på hur vinnarlåten låter så kan jag inte låta bli att undra.

Efter alla tusentals bidrag, hundratals timmar av förberedelser och alla miljoner tittare som telefonröstat och nervöst bitit på naglarna framför Dolph Lundgren. (Var sjutton hittade SVT honom förresten?) Efter alla skriverier, klädchocker, nakenextra och gråtattacker. När det nu finns ett resultat, en vinnare, ett bidrag som sverige ska presentera för resten av Europa. Är ni nöjda nu?

Skäms, Sverige. Skäms!