Hon kommer in på isen iklädd en HV71-tröja och ett par konståkningsgrillor. Hon får sportradions hyperpratande kommentatorer att faktiskt vara tysta i två minuter. Hon får 7000 människor att vråla när den sista tonen ebbat ut.

Och jag kan bara hålla med.

Fan i helvete vilken röst hon har, Amy Diamond.

Ungefär nu ska jag börja mitt försvarstal. För jag är absolut ingen beundrare av Amys trallvänliga tuggummipop som fastnar på hjärnan som suget efter nikotin för en kedjerökare.

Såhär var det: Jag stod och väntade på tunnelbanan och lyssnade på Sportradion genom min mobil, där de under en halvtimmes tid bara pratat inför hockeymatcherna som skulle börja. Inte jättespännande.

Men så händer något. Sportkommentatorn säger att det ska bli nationalsång framförd av Amy Diamond, "så vi ska också lyssna på det".

Jag har lyssnat på mängder av timmar på sportradion, men det här var första gången jag hört nationalsången framföras i sändning.

Men med facit i hand, så var det värt det.

Amy Diamond sjöng som en fågel, och i bakgrunden skrålade 7000 smålänningar i kör.

Vilken inramning. Vilken fest.

Och jävlar i helvete vilken pipa hon har, Amy.

Hennes musik har jag inte mycket till övers. Men samtidigt kan jag inte klandra henne. Hon är typ tolv år gammal eller nåt, och ingen kräver att hon ska leverera tung lyrik. Som popartist får hon utstå att inte bli accepterad i alla läger.

Samtidigt önskar jag att hon någon gång i karriären ger sig på lite djupare musik, med mer mening än "Like a shooting star..."

Med de röstresurser hon besitter så kan jag inte annat än beundra henne.

Matchen då?

HV vann med 4-0, och det står 2-2 i matcher.

Ny fight imorgon måndag.

Idag ändrade jag titeln på bloggen.

Världens största sandlåda blev en ganska medioker blogg.

Ändringen motiveras med att... ja, det är en ganska medioker blogg.

Den sjunde juni förra året startade jag den här bloggen. Dels för att jag hade (och fortfarande har) ett enorm behov av att uttrycka mig i skrift, och dels för att jag var uttråkad.

Självfallet gick jag in med attityden min-blogg-är-bättre-än-din-blogg och gick högtravande på och skrev om allt och inget, med ett högmod som kändes naturligt. Blogginläggen duggade tätt, men jag förstod redan då att jag inte kommer hålla den intensiteten hela vägen.

Högmodet finns kvar, absolut. Men jag har insett att ingen annan bryr sig om vad jag skriver. 

Sedan tre-fyra månader tillbaka har bloggandet blivit mer sporadiskt och ganska osammanhängande, och jag tror det passar bra för mig.

Orka sitta framför datorn i timtal och skita ur sig åsikter som ingen ändå bryr sig om.

När jag startade bloggen för typ nio månader sedan hade jag precis slutat skolan och behövde ha någonting att göra.

Idag har jag ett kanonjobb där jag får skriva och uttrycka mig kreativt. Jag har en ny, egen lägenhet och ett överhuvudtaget ganska bizzy liv.

Jag behöver inte sitta och blogga. Det finns viktigare saker i livet just nu.

Så jag tror titeln passar bra just nu.

Det här är ju trots allt, en ganska medioker blogg.

Antingen är jag som saknar "koll" eller så har politikerna skött sig utomordentligt bra på sistone.

Jag kan inte erinra en enda politisk skandal senaste två månaderna.

Fast det är klart. Politiska skandaler kommer alltid dyka upp. Och det är inte graden av skandal eller konsekvenserna av det som kommer diskuteras.

Medierna behöver skandaler. Framför allt i tider då det varit tyst ett tag.

Så var extra vaksam vid nästa skandal som "rullas upp". Det föreligger sällan någon slump i att en politiker hängs ut. Frågan är bara vem som kommer få bära hundhuvudet för vår kollektivt uppdämda ilska mot etablisemanget.

Den finns där. Ilskan mot makten finns alltid där. Det behövs bara en liten gnista för att drevet med KG Bergström och expressens ledarsida i spetsen ska rycka ut och bränna häxor.

Snart kommer skandalen. Det är bara en tidsfråga.

Igår hörde jag ett särledes tankeväckande uttalande.

Det var en radiokrönika på P3 - minns inte vad krönikören hette - men det handlade hur som helst om koll.

Om behovet att ha koll.

Utan att raljera det minsta, så ägnade krönikören närmare fem minuter åt den moderna människans behov att ha koll.

Hon förklarade att männsikor ägnar timtal varje dag åt att läsa nyheter och bloggar för att inte mista kollen.

Om du inte har koll har du ingen talan, typ.

Att människor ändå har koll skapar ett behov hos dem att tycka till. Det kan vi se varje dag i bloggar, nyhetskommentarer och på communitys. Vi hör folk uttala sig i radio och i fikarummen.

För om du har koll har du möjlighet att bilda dig en uppfattning och uttrycka din åsikt. Så när du är insatt (har koll) är det lätt att uttrycka vad du tycker. Lämpligast i en blogg, på ett community, i fikarummet eller vid en middagssittning.

Problemet med åsikter är att de stannar just där. Ett tyckande blir aldrig mer intressant för den som lyssnar än ett stillsamt "jaså".

Det går liksom aldrig att säga emot vad du tycker.

Och om jag inte missförstod radiokrönikören fullständigt, så var slutsatsen att människor som har koll, ofta saknar värderingar. Det blir liksom ett ändlöst tyckande som flackar från ena sidan till den andra.

Och däri tror jag det ligger ett stort problem.

För i ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vad du tycker om inte du är beredd att offra något för det.

Där ligger skillnaden mellan att tycka och att bry sig.