Hon kommer in på isen iklädd en HV71-tröja och ett par konståkningsgrillor. Hon får sportradions hyperpratande kommentatorer att faktiskt vara tysta i två minuter. Hon får 7000 människor att vråla när den sista tonen ebbat ut.

Och jag kan bara hålla med.

Fan i helvete vilken röst hon har, Amy Diamond.

Ungefär nu ska jag börja mitt försvarstal. För jag är absolut ingen beundrare av Amys trallvänliga tuggummipop som fastnar på hjärnan som suget efter nikotin för en kedjerökare.

Såhär var det: Jag stod och väntade på tunnelbanan och lyssnade på Sportradion genom min mobil, där de under en halvtimmes tid bara pratat inför hockeymatcherna som skulle börja. Inte jättespännande.

Men så händer något. Sportkommentatorn säger att det ska bli nationalsång framförd av Amy Diamond, "så vi ska också lyssna på det".

Jag har lyssnat på mängder av timmar på sportradion, men det här var första gången jag hört nationalsången framföras i sändning.

Men med facit i hand, så var det värt det.

Amy Diamond sjöng som en fågel, och i bakgrunden skrålade 7000 smålänningar i kör.

Vilken inramning. Vilken fest.

Och jävlar i helvete vilken pipa hon har, Amy.

Hennes musik har jag inte mycket till övers. Men samtidigt kan jag inte klandra henne. Hon är typ tolv år gammal eller nåt, och ingen kräver att hon ska leverera tung lyrik. Som popartist får hon utstå att inte bli accepterad i alla läger.

Samtidigt önskar jag att hon någon gång i karriären ger sig på lite djupare musik, med mer mening än "Like a shooting star..."

Med de röstresurser hon besitter så kan jag inte annat än beundra henne.

Matchen då?

HV vann med 4-0, och det står 2-2 i matcher.

Ny fight imorgon måndag.