En sex veckor lång strejk, och en betydligt längre avtalsrörelse, har till slut relusterat i att de anställda fått en halv procent mer i lönepåslag än från det första förslaget. Arbetsgivaren måste skratta hela vägen till långvården av lycka.

Jag förstår att det är bistra miner hos vårdanställda, nu när det nya avtalet är påskrivet. De känner sig förmodligen demoraliserade och utskrattade. tänk att de gick in i strejk med högt huvud och hårda ord. Deras jobb skulle minsann värderas högre och det skulle banne mig synas i lönekuvertet. Nu, sex veckor efter att de gått ut i strejk har de fått ett avtal som ger dem en fyraprocentig löneökning - jämflört med 3,5 procent som de skulle fått idet allra första förslaget. Vinsten av sex veckors strejk har alltså resulterat i en halv procentenhet.

Och jag vet inte om det säger något om samhället, facket eller om arbetsgivarna. Men det är helt klart ett tecken på att någonting är fel i vårt välfärdssystem.

De fackanslutna och anställda fick till sist stå snällt med mössan i handen och be arbetsgivaren om förlåtelse och skamset åtårinrätta sig i ledet.

Jag tar ingens parti i konflikten och jag moraliserar inte gärna. Men nog är det synd, att den lilla människan än en gång får se sig överkörd och trampad på av systemet, som inte belönar humanitära insatser på samma vis som man belönar chefer, styrelseledamöter,och aktieägare.

Med cash.

De senaste dagarna har vi fått anledning att se över vår världsbild och ta ställning till både små och stora förändringar.

Det har varit cykloner, jordbävningar och bombdåd. 

Men vi tar väl den största nyheten först.

Henke Larsson kommer till VM!

Ironi är svårt att förmedla i text, så jag passar på att förtydliga: Jag är ironisk.

Radiosporten, Aftonbladet, Expressen och DN är däremot inte ironiska. De är helt inne på att nyheten om Henke till VM är det största som hänt sedan... ja, när hände en så här stor nyhet senast?

P4 har under hela dagen spekulerat i vilka som kommer presenteras i VM-truppen. Till och med annars duktige Lotta Bromé ägnade större delen av sitt program åt spekulation kring landslagsuttagningen.

Och ingen i förhandssnacket sade att Henke kommer följa med till EM.

* * *

För det är ju så, att det händer lite större, viktigare och betydligt allvarligare saker i världen just nu.

Krisen i Burma är lika allvarlig som absurd. Den styrande juntan i landet tar bokstavligen talat livet ur sitt eget folk. Inför ögonen på en värld som inte kan ingripa. Miljontals människor riskerar dö för att en handfull människor inte vill tappa sin makt. Vansinne.

* * *

Jag är inte överraskad att Henke valde att tacka ja till EM-spel. När han nu är pigg, fräsch och i form så finns det väl ingen anledning att stanna hemma i Skåne och stämpla när festen pågår i Österrike/Schweiz. Klart Sveriges bästa spelare ska vara med i EM.

* * *

Varför blir inte världen lika upprörd över bombattacker i Indien som när det smäller i London eller Madrid?

* * *

Hoppas Linderoth blir frisk nu.

Jag vill inte se Daniel Andersson spela en enda minut i EM.

"En människas död är en tragedi. Tusen människors död är statistik"

Jag minns inte vem som myntade detta uttryck, men det har något hundratal år på nacken. Trots det är den fortfarande lika aktuell.

Fallet Engla för några veckor sedan engagerade ett helt folk. Mediernas bevakning gjorde alla medvetna om vad som hade hänt och när hon till sist hittades död, mördad, gick en chockvåg över hela landet.

Vi fick alla anledning att ta ställning till våra känslor över det som hänt.

Från Österrike kom en makaber nyhet om kvinnan som hållts inlåst av sin far i en källare sedan 1984. En fullständigt vidrig historia som den vildsintaste manusförfattaren inte ens hade kunnat skapa. I Österrike har det nu skapat en nyttig debatt om hur vi bemöter varandra i samhället. Hur kunde det hända?

Och från Burma rapporteras att uppemot 100 000 människor har dött till följd av den cyklon som dragit in över landet. Inför ögonen på en militärregim som uppenbarligen inte bryr sig.

Etthundratusen människor.

Ponera att cyklonen hade slagit till mot... Gästrikland. Eller Skåne. Låt säga att 10 000 människor dör i en naturkatastrof i Östergötland. Det skulle ändå inte vara ens en tiondel av den katastrof som nu drabbat Burma.

En människas död är en tragedi. Hundratusen människors död är statistik.

Framför allt om det sker i ett land långt, långt bort.

Att första maj har tappat betydelse som arbetarrörelsens högtidsdag är en uppenbar trend. Och det är ett gott tecken. Inte ska vi protestera för sakens skull. 

Förskjutningen av demokratin från folket till ekonomin sätter tydliga spår en dag som denna.

Att gå ut och protestera kan inte kännas meningsfullt för medborgare i ett samhälle som redan har det gott ställt. Faktum är att det vore fånigt att protestera för ännu bättre villkor, när problemen är så mycket större på andra håll i världen.

Betänk att hundratals miljoner människor lever i extrem fattigdom även 2008. Att i det läget gå ut och protestera på första maj för - låt säga - arbetstidsförkortning, vore bara förmätet.

Det är väl i princip bara Vänsterpartiet som tar första maj på allvar här i Stockholm. Socialdemokraterna har också ett tåg, men det ser mer ut som en ideologisk pliktskyldig markering, snarare än en faktisk manifestation. Och det är ju självklart att (v) protesterar mest. Det är ju de som har svårast att förlika sig med demokratiförskjutningen från folket till ekonomin.

Egentligen är det här bara fri spekulation. Det finns säkert många som frotfarande tar första maj-firandet på största allvar.

Men seriöst, är det inte hyckleri att hävda vår rätt till att få det bättre, när vi fortfarande varje dag bidrar till att behålla de globala orättvisorna?

Igår kom beskedet som hela nationen väntat på. Och dessvärre var det ett negativt och tragiskt besked.

Den försvunna tioåriga flickan hade hittats död, efter att 42-åringen erkänt mord och pekat ut platsen där kroppen låg.

Sveriges Radio bröt alla sändningar i hela landet på söndagskvällen vid nittontiden för ett extra meddelande. Det, mer än något annat, talar för hur stort allmänintresse det finns kring fallet. Polisen hade hittat Engla och den häktad 42-åringen hade erkänt att han dödat henne.

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över den klumpiga bevakning som varit kring fallet med Engla. Det har varit på löpsedeln flera dagar i rad, i bästa tabloidstil.

Och nu får vi betala för det.

Det är så sorgligt och hjärtskärande att ingen kan gå oberörd av det hela.  För nu vet alla vad som hänt. Och med den bevakning som varit, så kan väldigt många känna att de kände Engla. Som en försvunnen vän. Och nu är hon död.

Men vem tar ansvaret för att tala om detta, på ett bra sätt?

Aftonbladet? Expressen?

Jag tänker främst på de som verkligen kände Engla. Klasskamraterna, släktingarna och familjen.

Mamman.

Plötsligt har hennes dotter blivit en riksangelägenhet, och i allt detta finns en gränslös sorg med det värsta som kan hända.

Jag tänker på det här och känner att det är dags att sluta rapportera. Det finns inget mer att profitera på. Det finns inget utrymme för braskande rubriker och löpsedlar.

Däremot finns det anledning att tala om det som hänt. Hur reagerar vi på döden? Hur hanterar vi så definitiva och tragiska händelser? Vem är jag att tycka och tänka om en person som jag aldrig känt, förrän hon raporterats försvunnen?

Och vad säger vi till de barn och ungdomar som följt fallet på teve, i tidningar, på nätet och på radio? Hur reagerar de, och hur hanterar de de känslor som bubblar inombords, av skuld, obehag och oförklarlig nedstämdhet.

Tankarna kan bli stora och frågorna blir nästan existentiella.

Och svaren finns inte i kvällens tidning.

Ibland blir jag så upprörd att jag nästan skakar.

Igår var en sån dag.

Att en 10-årig flicka försvinner spårlöst hör inte till vanligheterna. Fallet i sig är så makabert att det allmänintresse som finns är helt naturligt. Och självfallet ska medierna rapportera om det.

Men inte fan är det okej att sälja lösnummer med så kraftigt vridna löpsedlar som kvällspressen gjort i flera dagar nu.

Såväl Aftonbladet och Expressen blåser upp nyheten på ett vedervärdigt sätt. Det finns - som jag ser det - ingen som helst anledning att exponera nyheten på ett så vinklat sätt. Det är lite brittisk tabloid över det hela, och det lämnar alltid en fadd eftersmak.

Och att smälla upp det på löpsedeln dag efter dag känns bara fel.

Syftet med löpsedlar är att sälja lösnummer. Punkt.

Att göra en personlig tragedi till förstasidesstoff flera dagar i rad med hårddragna analyser, presentera teorier som fakta och svartmåla misstänkta som nekar till brott som skyldiga är inte annat en oetiskt.

Lägg ner expressen. Lägg ner Aftonbladet.

Antingen är jag som saknar "koll" eller så har politikerna skött sig utomordentligt bra på sistone.

Jag kan inte erinra en enda politisk skandal senaste två månaderna.

Fast det är klart. Politiska skandaler kommer alltid dyka upp. Och det är inte graden av skandal eller konsekvenserna av det som kommer diskuteras.

Medierna behöver skandaler. Framför allt i tider då det varit tyst ett tag.

Så var extra vaksam vid nästa skandal som "rullas upp". Det föreligger sällan någon slump i att en politiker hängs ut. Frågan är bara vem som kommer få bära hundhuvudet för vår kollektivt uppdämda ilska mot etablisemanget.

Den finns där. Ilskan mot makten finns alltid där. Det behövs bara en liten gnista för att drevet med KG Bergström och expressens ledarsida i spetsen ska rycka ut och bränna häxor.

Snart kommer skandalen. Det är bara en tidsfråga.

Sällan har jag läst en artikelserie som är så spännande, verklighetsfärankrad, rolig, syrlig, omskakande, egensinnig, djuplodande och uppfriskande som DN nu publicerar i tre delar.

Det handlar om diskriminering och vänder fullständigt ut och in på begreppen.

I landet lagom där alla ska vara lika, där ingen får sticka ut, har lagen om diskriminering varit lika helig som Birgitta själv.

Jag menar, vi pratar om riket där landets största glasstillverkare fick ta bort en glass (!) från sortimentet för att den ansågs rasistisk.

I Sverige är det nämligen fullkomligt förkastligt att tala om människor som på något sätt avviker. I DN tas detta fenomen upp på ett briljant sätt, snyggt illustrerat med en bild på en lärare som i bästa Bart Simpson-stil upprepar samma fras på den svarta tavlan. "Jag är inte rasist, jag är inte rasist, jag är inte rasist".

Artikelserien handlar i korta drag om hur studenter, vars gemensamma nämnare har varit att de blivit kuggade på lärarhögskolan, har anmält skolan för diverse diskriminerande behandlig. En katastrof för de utpekade lärarna, naturligtvis. Speciellt då det i lejonparten av fallen visat sig vara helt grundlösa anklagelser.

Det här är precis vad som behövs nu. Eller, jag menar, nej. Debatten om jämställdhet, diskriminering och rättvisa behöver alltid vara uppe för disskussion. Men det här var iallafall en bra, nyanserad motvikt som kan lyfta upp frågan till en mer sansad dialog, där alla inte är homofober och rasister tills motsatsen bevisats.

Och om inte annat, så är det likväl en förbannat bra artikelserie.