ibland läser jag en nyhet och spricker upp i ett leende, fast jag egentligen inte borde.

För enligt en undersökning av financial Times, i det här fallet en trovärdig källa, anser vi europeer att USA är det största hotet mot stabilitet.

Ett större hot än berömda diktaturer som Nordkorea och Iran till exempel.

Hur rationell är rädslan mot USA egentligen?  Förmodligen ganska stor, med tanke på den utveckling som skett senaste åren.

Mest fantastiskt är att jänkarna också ser sig själva som ett stort hot, bara något mindre än Nordkorea, Iran och KIna.

Mm, intressant ur flera synvinklar, men med risk att hamna på NSA's lista så låter jag bli att kommentera.

Det är skillnad på folk och folk. En bloggare blir aldrig krönikör, och en krönikör ska icke förväxlas med kolumnister.

Aftonbladets krönikör... förlåt, kolumnist Anna Ekelund, har i en fantastisk krönika, jag menar kolumn, satt fingret på exakt rätt punkt.

Hon lindar in sig själv i ett obegripligt resonemang innan hon fäller sig själv på mållinjen. Trots detta är hennes krönika, förlåt igen, kolumn, full av moderna sanningar.

Det handlar om krönikörer, wannabes och bloggare. Främst bloggare.

Jag citerar, rakt och utan cencur:

"Att beskriva sin egen vardag är populärt. Aldrig har det funnits så mycket navelludd till allmän beskådan. Att skriva för publik är att vara sin egen karikatyrtecknare och efteråt ska de där bloggarna skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord."

Du förstår kära läsare, att jag just nu tänker förvilla mig in i ett svårt och kanske obegripligt resonemang. men jag ska försöka förklara mig så pedagogiskt jag bara kan utan att fördumma min publik.

För att du lättare ska förstå kan det vara bra om du läser krönikan i fråga.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1106199,00.html

Anna har rätt i sak, bloggarna är oftast fullständigt oitressanta att läsa om för allmänheten. Vad du åt till frukost, vilken tid du gick till affären eller vem du träffade i charkdisken är helt ovidkommande för alla utom din närmsta krets av vänner och dig själv.

Om det inte var så att du åt frukost med kungen, gick till affären minuterna innan du skulle föda barn, eller om du träffade justin Timberlake vid charken. För då finns det ett nyhetsvärde. Och det är där den största skillnaden mellan bloggare och krönikörer finns.

En krönikör som uttrycker en åsikt och skriver ner den, blir publicerad med ansvarige utgivarens goda minne. Krönikören får betalt, och många kommer läsa artikeln. Och människor kommer tycka till om den, förutsatt att den är intressant. Är krönikan ointressant är det en dålig krönika och därför helt irrelevant.

En bra artikel bör vara sant, relevant, intressant.

En blogg däremot behöver inte vara sann eller relevant, men kan ändå många gånger vara mycket intressantare än en krönika. För det finns inget krav på innehåll eller språk. Det är befriande politiskt inkorrekt och ett enkelt sätt att föra fram en åsikt ocencurerat.

Och så länge du håller sig inom sveriges rikes lagar så får du skriva vad som faller dig in.

Anna försöker ringa in ett fenomen, bloggen, som något alla gör men få begriper sig på. Jag tror att Anna tycker alldeles för många tycker till om alldeles för mycket som är alldeles för ointressant. Anna, som är kolumnist, ser sig själv hotad av alla halvdanna bloggare som urlakar hennes område -åsiktsskitandet.

Men hon snubblar in sig, eftersom hon faktiskt inte rakt ut säger vad hon tycker om bloggar och dylikt. Vi kan bara ana, genom att ( samma citat igen) "...skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord."

Förstår du ungefär vad jag menar? Jag hoppas det.

Men det viktigaste är att du faktiskt läst hela mitt långa inlägg. Det måste betyda att det var intressant. Eller hur?

Nu är Jan Björklund i farten igen, och jag darrar till så fort jag ser eller hör hans namn.  

Aftonbladet skriver att centern, folkpartiet och moderaterna är överens om att försöka införa skolplikt från 6-årsåldern och tioårig skolgång.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1096677,00.html

Jag kan inte rå för det, men jag är rädd för karln. Jag kan inte för mitt liv förstå hur han resonerar kring skolfrågor. Än mindre förståelse har jag för att han av alla numer är skolminister. Hur gick det till?

Ett inlägg i bloggboken räcker liksom inte för att jag ska få ur mig allt jag tycker om hans skolpolitik, så jag ska försöka fatta mig kort. Skulle gärna redogöra för mina argument, men det skulle krävas en mindre uppsats för det.

Jan Björklunds skolpolitik skapar ett utanförskap och ökar klyftorna i samhället. De svagaste eleverna får mindre möjligheter att hävda sig medan de normalbegåvade får större krav på sig.

De som - av någon anledning - inte klarar skolan med sina jämnåriga elever får mycket svårt att någonsin ta igen det på komvux och liknande.

Att återinföra ordningsbetyg är så omodernt och opedagogiskt att jag skäms. Att lärare numer har rätt att beslagta elevers mobiltelefoner och mp3-spelare är en oerhörd inskränkning i den personliga integriteten och sänder helt fel signaler till såväl lärare som elever och föräldrar.

Den skolpolitik som just nu införs är en tillbakagång 40-50 år i tiden och det finns ingenting som andas nytänkande eller framtidstro.

Jan Björklund har engagerat sig i skolpolitik i flera år nu, och jag har alltid ställt mig mycket tveksam till hans förslag.

Skolpolitiken som införs i Sverige är ett vansinne! Jan Björklund är inte vilken galning som helst. Mannen är vår skolminister och folkpartiets nästa partiledare. Hur gick det till?

Och kan inte någon be honom sluta. Inte för min skull, men för barnens skull.

Det är inte lätt att vara Lars Danielsson.

Grabben har haft uppförsbacke och motvind rätt länge nu. Allt på grund av vad han gjorde och inte gjorde den där annandagen när en tsunami sköljde över stora delar av Asiens vita sandstränder.

Jag menar, Lars var en man med makt och ansvar, men vi kan knappast beskylla honom för den flodvåg som spolade bort tusentals solbadande människor.

På grund av att han själv ändrat på sin version flera gånger av vad som hände i arbetet efter katastrofen, så har han blivit en mediasymbol för hela tragedin.

Rättvist? Inte riktigt. Men grabben har ju verkligen grävt sin egen grop.

Danielsson själv menar att det pågår en svartmålningskampanj mot honom som person. Och visst kan jag sympatisera med honom efter att ha läst hans version i DN debatt idag. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=660810

Klart det är synd om Lars Danielsson!

Medier älskar syndabockar, och Lars får bära hundhuvudet för hela regeringens räkning. Jag förmodar att Lars ljög för att skydda Perssoner i regeringen.

Men samtidigt förtjänar han mycket av den kritik som ändå riktats mot honom. Och det får han leva med.

Hade han från början skippat flyktiga kommentarer och nödlögner så hade han rakryggad gått ur stormen.

Att han söker sympatier på DN debatt nu, två och ett halvt år för sent, känns småsint och bittert.

Säg bara förlåt Lars. Du kan aldrig vinna kampen mot media. Den har du förlorat för länge sen, oavsett vad du gjorde och inte gjorde på annandag jul 2004.

Du som läst min blogg kanske ställer dig lätt konfunderad över min signatur, "pedagogen".

Hillevi Wahl skriver en intressant, uppfriskande och underhållande krönika i dagens metro om fettpanik. Dessvärre innehåller artikeln också faktafel.

läs kolumnen på http://www.metro.se/se/article/2007/06/12/20/0923-45/index.xml

På många punkter har Hillevi rätt. Utseendefixeringen och "bli smal - bli lycklig"-budskapen som ständigt basuneras ut i medier påverkar vår syn på hälsa och  -för all del - lycka.

Det krävs ett enormt psyke och en självkänsla av stål för att inte påverkas av den ständiga pressen utifrån på att vi måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterade.

Så visst, Hillevi. Det pågår en global ätstörning i samhället, kraftigt påhejad av medierna som gör profit på att vi köper lösnummer.

Men fetmaepidemin är ingen myt!

Den kan vara överdriven, rent av en nyhetsanka. Men det är ingen myt.

Antalet överviktiga (BMI över 25) har ökat med en tredjedel och antalet feta (BMI över 30) har fördubblats, bara i Stockholms län, mellan 1990 och 2002.

Antalet idrottstimmar i skolan ökar inte. Vi äter mer snabbmat och springer långssammare för att vi motionerar mindre.

Alla dessa indikationer kan inte presenteras som fakta över att vi blir fetare. Men de talar heller inte för motsatsen, att vi skulle leva sundare idag än för femton år sedan.

Fetman är ett samhällsproblem som finns, och det kommer växa.

Problemet med den debatt som pågår kring vikt och hälsa är att den utgår från helt fel ingångspunkt.

Sluta stirra på vågen, titta på dina livsstilsvanor istället. Det är vår livsstil som påverkar hälsan, inte det vi stoppar i oss i form av fett och socker.

BMI kan vara en bra måttstock, men den kan aldrig tala om hur vi mår.

Tjock, fet eller anorektiskt smal - skit samma.

Mår du bra eller dåligt? Den frågan är långt viktigare. Och utifrån svaret på den frågan kan du fortsätta, vad är häsla för mig.

Hm, börjar bli varm i kläderna nu... Skulle kunna fortsätta i spaltkilometer.

Är man utbildad hälsopedagog så är man.

All reklam är bra reklam.

Så jag får lov att fakturera Ronald för det mediautrymme jag nu lånar ut till världens största hamburgerkedja.

Dagens Nyheter hade nämligen en intressant notis om en kvinna som fått 2 000 kronor av hamburgerkedjan i fråga för att hon blivit biten av en råtta på en av deras restauranger i Nordöstra Kina.

Som bloggare och lingvist är det frestande att sätta rubriker på denna lilla men ack så intressanta lilla notis.

"hungrig gnagare bet kvinna på restaurang"

"Kvinna attackerad av McRåtta - stämde restaurangen"

jag skulle kunna skriva fler, men jag vill inte ge MusDonalds för mycket gratis reklam.

Hungrig på Big Rat, någon?