Skolpolitiken har alltid varit ett skämt. Det blir så tramsigt när det talas vackert om elevdemokrati och elevinflytande. Men är det någon som vet eller bryr sig om vad barnen själva vill?

DN är återigen centrum för den senaste debatten om skolan. Nu är det skolken som står i fokus, med beräkningar om att så många som 10 000 barn skolkar regelbundet och "far oerhört illa".

I sak har jag inte så mycket att invända mot artikeln, mer än att jag får en fadd smak i munnen av retoriken. Jag får känslan av att artikelförfattaren förmedlar budskapet "gå till skolan så blir du lyckligare och smartare oavsett varför du skolkar, för om du skolkar så kommer du - förr eller senare - börja knarka"

Skolk framställs som en spikrak väg in i kriminalitet och droger, medan skolor och soss-kärringar skyller på varandra och står handfallna för problemet.

 Riktigt såhär illa är det inte, och även om det vore det, så finns inte svaret i närvaroprotokollen.

Vi ska inte släpa barnen till skolan och kedja fast dem vid skolbänken. Skolket är inte problemet!

Skolket kan vara ett symptom på missnöje, eller en signal på att man mår dåligt. Eller far illa.

Kalla mig naiv och skicka mig till Nordpolen. Men jag tror att det räcker med att fråga barnet hur han/hon mår. Ibland kanske det räcker med en kram. Det behövs inga rikstäckande skolkregister eller "regelbunden sammanställning av frånvarostatistik från Sveriges alla skolor."

Barnen behöver nån som bryr sig. Någon som lyssnar och kan hjälpa. Lite medmänsklighet helt enkelt.

Jag vet att det finns barn som far fruktansvärt illa också. Tänk bara på hur många samtal BRIS får... Tänk på alla dem som inte vågar ringa...

Men det är sällan skolket som är problemet.

Jag har alltid förespråkat elevdemokrati. Tänk om barnen och ungdomarna på riktigt fick vara med och påverka. Visst vore det underbart om de fick ansvar och tillit och möjligheter. På samma sätt som vuxna väljer åt barnen idag, borde de väl få välja själva. De kanske har fantastiska idéer om hur man kan göra skolan bättre, intressantare, vackrare. De kanske vet hur man kan stävja mobbing. De kanske kan lära oss vuxna någonting...

Kanske vill de välja bort skolan. Vad skulle socialtjänsten säga då?

Läser på sl.se att de planerar väcka liv i den slumrande djurgårdslinjen.

Spårvagnen går idag från Norrmalmstorg genom hela hamngatan, över djurgårdsbron och förbi cirkus, skansen och gröna lund.

Redan 2010 vill de ha in nya moderna tåg och en räls som startar redan i centralen.

Det här låter som en riktigt bra idé tycker jag. Trafiken till och från Djurgården kommer knappast minska i framtiden - tvärtom. Så en modern spårvagn är långt smartare än att tillexempel

1: Bygga ut vägnätet på djurgården med ett tillhörande P-hus i sju våningar för att "möta efterfrågan på parkeringsplatser".

2: Låta buss 47 åka varje minut i rusning, istället för som idag, varannan minut.

3: Låta människor gå, för att buss 47 var fullproppad.

Barnfetman har åter kravlat sig in i mediernas blickfång. Och åter blir det tydligt hur pinsamt lite kunskap som finns kring hälsa.

Det är en artikel på DN debatt som åter blåst upp frågan om ohälsan i samhället.

Artikelförfattarna fastslår redan i andra stycket att "alla fakta pekar åt samma håll. Antalet svenskar, även barn, som är överviktiga eller feta, ökar."

Förslaget de har är inte nytt, men det tål att tas upp igen eftersom år av debatt inte har lett någonstans.

Vi vet att fetman ökar. Vi vet att barnen är mindre fysiskt aktiva idag än någonsin förr. Vi vet vilka åtgärder som kan förhindra fetma och det finns inga mirakelkurer eller genvägar.

Men av någon outgrundlig anledning saknas det åtgärder för att i preventivt syfte minska fetman. Jag menar, ta rikscentrum för barnfetma som ett exempel. Dit hamnar de allra fetaste barnen vi har i Sverige. Vi pratar top of the line överviktiga barn som för länge sedan passerat 30 på BMI-skalan.

Men när de hamnat där har tåget redan passerat. När de kommit till Rikscentrum får de veta allt det där som någon borde berättat för deras föräldrar för länge länge sedan.

Det finns stor kunskap om hur vi människor kan leva sunt. Men den kunskapen når aldrig folket. Skolan gör ynkligt lite för att lära barnen om kost och motion. Därför borde vi ha mer idrott och hälsa i skolan, redan från tidig ålder.

Fetma är inget som faller ner från himlen och drabbar olycksaliga.

Om vi vore mer medvetna om konsekvenserna av våra livsstilsvanor, våra matvanor och hur det påverkar vår kropp så skulle våldigt mycket av problemet försvinna.

Information, fakta, kunskap om hälsa är avgörande för våra möjligheter att ta hand om våra kroppar. Vi måste förstå vitsen med rörelse för att motivera oss att träna. Vi måste veta varför det är så viktigt med lden spontana eken för barn.

Vi måste helt enkelt ta problemet på allvar.

Hur ska man reagera?

Kan någon berätta för mig, hur jag ska reagera på den här händelsen?

Den katolska kyrkan i USA har länge anklagats för sexuella övergrepp, där minderåriga antastats och våldtagits - inte av mördare, inte av psykiskt sjuka - utan av präster!

Nu har det här åter kommit till ytan eftersom det är nära en uppgörelse i tvisten mellan kyrkan och offren.

Och det är inte ett isolerat fall eller ett par stycken, utan hundratals.

Vi talar miljardbelopp som kyrkan ska betala i skadestånd i uppgörelse.

Vi vet att de flesta krig sker med religiösa motiv. Men att sexbrott är så utbrett bland religionens budbärare är sjukt. Men ändå känns det inte helt förvånande.

Varför är jag inte förvånad? Kan någon förklara för mig, varför jag inte är överraskad av nyheten att präster idkar otukt med guds goda vilja?

Det är så absurt och sjukt! Men varför är jag inte förvånad?

Det händer ibland att en kvällstidning får ett scoop. Eller scoop kanske det inte behöver vara. Bara det låter bra.

Då målar de upp ett citat eller en händelse på löpsidan. Så stort som det går. Du ska kunna se löpsedeln från månen och vilja köpa tidningen.

Du plockar ett exemplar ur tidningsstället, och försäkrar dig om att det är dagens tidning. Samma citat på förstasidan som på löpet. Bra, du har fått rätt tidning. Du slår upp tidningen på sidan med scoopet. Samma citat i stora svarta bokstäver, som rubrik över två helsidor.

Du tittar på bilden, finner samma citat som på löpet. Du börjar läsa på artikeln, och hittar samma citat i ingressen.

Nu har du sett samma citat sex gånger, och du undrar naturligtvis, är det verkligen sant?

Nej nej. För i artikeln visar det sig att det var "en källa" som hävdar att han/hon sett något som kan antydas vara så. Kanske.

Du river sönder tidningen, skriker högt inför förbipasserande, ringer pressombudsmannen och kastar sten på redaktionshuset.

Nej nej. Du är i Sverige. Du tar med dig tidningen hem, läser horoskopet, löser korsordet och rättar din lottorad. Nästa dag köper du en ny tidning.

Jag hörde att brott lönar sig.

Fråga bara herr Posener som nu går fri, efter att ha svindlat sisådär 700 miljoner kronor eller nåt i den stilen.

Killen är en bra förebild för alla egna företagare. Det är ju trots allt inte de laglydiga som klarar sig bäst i samhället. Det är de som svinar mest som vinner. Så funkar det i en rättsstat.

"Herrarna blir hjältar och folket det blir dömt.

Och vi som sett hur allt går till får veta att vi drömt"

Deeptalk. Nu blir det politiskt deeptalk. Så var beredd.

Sedan kriget mot terrorismen började 2001 så har mycket hänt i världen, på alla plan.

Det small nästan i London nyligen, och åter kommer skräcken fram. Högsta beredskap, sökande efter de skyldiga med full styrka och antiterrorlagarna på polisens sida. Skjut först fråga sen mentaliteten är helt okej.

Har du tänkt på det, hur vår bild av världen har ändrats sedan attackerna på World Trade Center för snart sex år sedan. Inte så att vi tänker på det varje dag, men myndigheter och politiker håller oss på sträckbänken. Det kan även hända i Sverige, säger de. Men hur realistiskt är det egentligen?

Vår rädsla för det okända gör oss mottagliga för de mest fantasifulla teorierna om terrorister och hur vi preventivt kan undvika en katastrof.

 Inskränkningar i våra rättigheter, lite tummande på den personliga integriteten, telefonavlyssning och så vidare känns nödvändigt även om vi vet att det är fel.

Allt det där som nu håller på att bli verklighet kändes ju helt främmande för bara några år sedan. Som utbildad journalist ser jag med skräck på den utveckling som pågår just nu.

Och eftersom det inte finns en given skurk, så vet vi inte vad vi är rädda för. Trots det forceras det fram nya lagar i jakten på terrorister i demokratins namn.

Egentligen vet jag alldeles för lite för att uttala mig. Jag vill veta mer!  

Idag är det alldeles för svårt att bli insatt i problematiken. Vad skiljer en islamist från en muslim? Vad skiljer en sunni från en shiamuslim? Vilken roll spelar det för oss? Vad är en fanatiker, är det samma sak som potentiell terrorist? Och vad säger det, att de misstänkta attentatsmännen i London är läkare? Så mycket stora och små frågor som kanske kan förklaras. Kanske finns det inget bra svar. Men vem tillhandahåller lättförståelig information och sakliga analyser, som man inte behöver vara utrikeskorre för att förstå.

För det finns experter och sakkunniga som vet, eller tror sig veta. Det finns ett hav av åsikter, fakta och teorier, men i sållandet av dessa blir det generaliserat och förenklat. Den kritiska granskningen blir svår, och plötsligt kan påhittade uppgifter föras fram som fakta, allt i demokratins namn i kriget mot terrorismen.

Det jag säger nu är inget nytt på något sätt. Men det är ändå värt att fundera kring!

För det är ju som jag skrivit tidigare.

Media är en smutsig bransch och många är hunsade av sina respektive marknadsavdelningar. journalistisk korrekthet väger lätt mot stora rubriker som säljer lösnummer.

Om du nu känner ett behov av att veta mer, så föreslår jag DN s debattartikel. 

Idag tänkte jag bjuda på ett recept från bibelbältet.

Ta fram ett parti i kris, gärna med kristna värderingar och med ett stöd om cirka 4 procent.

Samla därefter allihop till en enda smet (partistämma) och låt koka (diskutera).

Låt det sedan jäsa några dagar och dela sedan partiet i två mindre klumpar. Den ena ska gärna vara lite extremare än det andra, för att inte riskera att attrahera för stora väljargrupper.

Lagom till valet 2010 så har du två små arga partier utanför riksdagen.

Smaklig måltid!