Jag skrev i tidigare inlägg en jämförelse mellan olika bemärkelsedagar, och raljerade över att kanelbullens dag fått mer uppmärksamhet än internationella barndagen. Nu finns det bevis för att kanelbullens dag ÄR större än internationella barndagen.

Nåja, om nu google kan räknas som bevis.

En sökning på "kanelbullens dag" ger 209 000 träffar, vilket får anses vara en hög siffra. "Internationella barndagen" ger bara 54 100 träffar. Om vi tar bort ordet Internationell, så får vi ändå bara 75 900 träffar, alltså tre gånger färre än kanelbullens dag.

En del av problemet med barndagen tror jag är att vi inte vet riktigt hur det ska uppmärksammas. Jag dryftade detta perspektiv med en av mina kollegor, som genast kom med ett förslag.

-Kan vi inte slå ihop kanelbullens dag och internationella barndagen, och bjuda alla barn på bullar?

Det vore väl nåt för kidsen! Rena rama julafton. Här kan vi snacka tradition med potential.

Vi firar en god sak - med godsaker.

jag tänkte ge mig på ett försök att definera sandlådelogiken.

Men du kanske har en annan defnition?

Jag har använt mig av ordet sandlådelogik tidigare också. Politiker är generellt duktiga på sandlådelogik när de debatterar. Istället för att svara på en direkt fråga så hoppar de på sin motståndare med motangrepp, och försummar på vägen sakfrågan fullständigt. De ger ett svar, men sakfrågan förblir obesvarad.

Man kan tycka att det är ett förkastligt sätt att argumentera på. Man kan också säga att de är duktiga politiker.

Det beror på hur man ser på det.

Sandlådelogik används annars oftast när man disskuterar frågor som fildelning ("om det finns gratis tänker inte jag betala") eller har gräl som urartar ("Det var han som började!").

Sandlådelogik är - enligt min mening - en småsint eller ofullständig tankebana. Som verbal pajkastning.

Kanske har man tappat perspektivet. Kanske har man tappat bort sakfrågan och ägnar sig åt personangrepp.  

Men om man sätter sakfrågan i perspektiv är det lättare att komma åt kärnan i frågeställningen.

Håller du med mig? Jag ser gärna fler och bättre definitioner på begreppet!

Nu till något helt annat och i sammanhanget mycket viktigare.

journalisten.se  skriver att det finns bevis för att militärdiktaturen i Burma är kriminell.

Men det visste vi ju redan. Att det finns bevis kan däremot vara bra i en framtida krigsrättegång, om det nu kommer så långt. 

Dokumenterad avrättning av journalister torde vara tillräckligt för att världen ska reagera kraftigt.

Eller?

Det kanske krävs "massförstörelsevapen" och tonvis med olja för att världen ska reagera mot en vidrig diktatur.

Perspektiv var det vi talade om.

Igår fick jag möjligheten att lyssna på Maria Söderberg, en författare och fotograf som engagerat sig i Vitryssland. Framförallt har hon fokuserat på den misär som drabbar barn och unga i Belarus.

Trafficking, prostitution, drogmissbruk, misshandel...

Det är en dyster bild hon målar upp när hon berättar om det Belarus som hon arbetar med.

Dels är det fattigt, men framförallt så är det hjälplöst tillstånd. Det finns ingen som vill ta tag i de enorma problem som finns där. Ingen vill ta ansvar. För den som tar ansvar kan även bli kritiserad. Och ingen vill ju bli kritiserad.

Och hopplösheten. Den som så tydligt kommer fram när vi börjar fundera över vad vi kan göra åt situationen.

- Vi kan bara stå på åskådarläktaren. Vreden måste komma underifrån. Det är folket själva som måste reagera, säger Maria Söderberg.

- Men vi måste ändå visa att vi bryr oss. Det är viktigt.

Läs gärna om Maria Söderbergs engagemang i Belarus på vitryssland.nu.

Ibland känner jag mig så maktlös.

Jag blir förbannad. Jag blir arg, ledsen, besviken, sårad, och allt jag tror på... Allt gott jag tror om världen bara raseras.

Genom DN berättar Liselotte Agerlid om hur juntan krossade motståndet i Burma. I artikeln berättar hon om hur militären med 400 000 man(!) fick full befogenhet att slå ner demonstranterna.

- Vi kommer nog aldrig få bekräftat antalet dödsfall, säger Liselotte.

Jag tappar allt förtroende för världen, som låter det här ske.

Men jag har inte tappat hoppet. Det finns fortfarande möjligheter för världen att agera. Nu närmast genom en FN konferens som ägnas helt åt Burma.

Hoppas de kan få allt prat att bli handling. Jag menar, prata är de duktiga på i FN. Visa handlingskraft också!

Fortsättning lär följa.

Den uppmärksamma har märkt att min blogg varit helröd senaste dagarna.

Den mindre uppmärksamma undrar naturligtvis varför min blogg varit helröd. Nu är iallafall ordningen återställd.

Det var inte jättesnyggt med röd bakgrund.

Jag hejar hursomhelst på folket i Burma. De har visat ett stort mod och varit exemplariska i sitt uppror mot militärdiktaturen.

Nu är det banne mig upp till världens ledare (USA och Kina) att se till att agera.

För visst är det så, att 5 miljarder människor kan protestera, men så länge USA och Kina ger tummen upp så behåller juntan sitt järngrepp.

Burma är på sätt och vis en miniatyr av världen. En liten klick människor som vältrar sig i lyx medan folket bor i misär. Globalt är det ju också så, att en procent av jordens befolkning delar på hälften av jordens tillgångar, medan över hälften av befolkningen lever som fattiga. Ungefär. (jag vet inte de exakta siffrorna, men du hajar poängen).

Men jag tror det är kört för juntan nu. Signalerna från USA har varit ganska tydliga.

Nu har folket sagt sitt, nu är det upp till världens demokratiska ledare att sätta ner foten.

Det är de skyldiga Burma och dess folk.

Min favoritbalska har fräschat upp sig och finns nu som dagstidning på nätet. Skillnaden mot tidigare är just att nätupplagan uppdateras "hela tiden" medan papperstidningen fortfarande landar på hallmattan på tisdagar. 

Mycket bra initiativ tycker undertecknad!

Hoppas de nu kan hålla nyhetsvärdet på en bra nivå, så vi slipper hål-i-gatan-journalistik som så ofta får utrymme i lokaltidningar.

Jag blir helt utom mig av förtvivlan och frustration när jag hör om Stockholms landsting som planerar ännu en prishöjning av busskortet.

Smärtgränsen är passerad för länge sedan. Men som konsument har jag inget val.

Vad är det för strukturell mobbing de utsätter oss medborgare för?

Hur kan de med gott samvete stå där och ljuga rätt in i kameran?!

Från och med 1 mars nästa år kommer ett 30-dagars busskort i Stockholm kosta 690 kronor. Det är 23 kronor om dagen. Som jämförelse kostar ett gymkort mitt i stan cirka 450 kronor i månaden. Du kan köpa 10 kilo lösgodis för 690 spänn. Du kan flyga tur och retur till Amsterdam för 690 kronor.  Eller bara ta dig till och från jobbet med buss från och med 1 mars.

Förutom de självklara argumenten för kollektivtrafik så kommer prishöjningen även innebära konsekvenser för hela trafiken. Antalet bilister kommer öka. Antalet plankare kommer öka. Förtroendet för politikerna som styr kommer definitivt inte öka.

Landstinget bör och ska subventionera kollektivtrafiken för att det är en service till medborgarna som alla har nytta av.

Att i det läget höja priset från en redan dyr nivå med 11 procent är fräckt och oförskämt, på gränsen till kriminellt.

500 spänn. Det är ett rimligt pris för ett 30 dagarskort. Det skulle kunna bli en bra slogan för vem som helst i nästa valrörelse. Jag ser en stor reklamkampanj med afficher: 500-lappen som åker 4ans buss. 500-lappen som väntar på pendeltåget i södra station. Och under en text som lovar att alla ska kunna ta sig fram i stan för 500 spänn i månaden. Och ungdomar, studenter och pensionärer får rabatt.

Förstå vilken bra kampanj. Jag skulle iallafall rösta på det partiet. På 500-lappen.

Jag förstår inte hur det gått till.

Men nu har socialdemokraterna åter tagit makten i Sundbyberg.

Vad hände med demokratin? undrar arga alliansmedlemmar.

Loophole, skrockar sossarna.

Det lät väldigt överraskande för ett år sedan, att Sundbyberg för första gången på över 80 år fick ett borgerligt styre.

En riktig fjäder i hatten för alliasen.

Men efter två märkliga avhopp i Augusti så har läget ändrats helt.

För trots att väljarna valt fram ett borgerligt styre så har (s) tagit över makten i kommunen, genom att två moderater helt plötsligt går över till andra laget.

Det är inget annat än skandal.

Ponera att jag lagt min röst på moderaterna i kommunvalet, och 53 procent av invånarna gör samma sak. Då vill jag naturligtvis att "mitt" parti står för den politik de lovat innan valet, och sen skiter jag i vem som sitter på mötet och röstar.

Att två nissar i "mitt parti" som fått plats i kommunfullmäktige väljer att gå över till oppositionspartiet ska inte på något vis ändra det faktum att jag och 53 procent av invånarna vill ha en borgerlig politik.

Helt plötsligt hamnar majoriteten av invånarna i opposition. Hur kan det vara möjligt?

Utlys omval i Sundbyberg.

Inte för min skull. Inte för borgarnas skull. Men för Sundbyberg invånares och demokratins skull.