Minns du allsvenskan 2001?

Hammarby meddelade mitt under säsongen att tränaren Sören Cratz inte skulle få fortsatt förtroende efter säsongens slut.

Den säsongen vann Bajen sitt första och hittils enda SM-guld i fotboll.

Säsongen 06/07 hånades Real Madrid under hela året för att de spelade tråkig fotboll. Alldeles för defensivt och för lite mål.

Tränare Fabio Capello struntade i belackarna och förde Real till överlägsen seger i La liga. Styrelsen var trots det måttligt imponerad och sparkade honom vid säsongens slut.

När Sven-Göran Eriksson tog över Manchester City var alla överrens om att han skulle få svårt att hävda sig med ett lag som ständigt harvar i botten av Premier League. City vann under säsongen båda mötena mot mästarna och ärkerivalerna Manchester United och slutade på sin bästa placering någonsin. Ägare Thaksin Shinawatra däremot var inte nöjd och sparkade Sven.

Därför är väl ingen förvånad att nyblivne scudetto-mästaren, Intertränaren Roberto Mancini idag fick sparken och ersätts av José Mourinho.

Visst är det en sjuk värld. En värld där resultat och lojalitet inte betyder ett smack. Men känn inte sympati för tränarna; de får såna enorma buntar med eurosedlar så det går definitivt ingen nöd på dem.

Om detta har jag inga synpunkter, mer än att det är faschinerande.

Men jag undrar vad som väntar Lars Lagerbäck ifall han mot förmodan skulle leda Sverige långt i EM.

A-kassa?

I skuggan av all elände som sker i världen (Burma, KIna) så ska man akta sig för att tala om stora händelser, utan att sätta det i sitt perspektiv.

Men i sportens värld har det hänt stora saker.

Annika Sorenstam ska sluta spela golf.

Ryssland vände och vann VM-finalen i hockey mot Kanada, i Kanada.

Och så förstås, Zlatan.

Killen gör precis det han vill när han vill. Och efter matchen går han, leende, förbi hela pressuppbådet utan att säga någonting. Det enda kända citatet från honom i samband med scudetto-jublet lär ha varit, ni skiver, jag spelar.

Stor poesi från en stor man. Iallafall om man är medveten om uttrycket Silecio stampa.

Så här års är det alltid spännande att följa hockeyn.

Och då är det inte VM jag tänker på.

Det är ju semifinal i Stanley Cup!

Detroit vann första matchen övertygande hemma mot Dallas med 4-1. Och vad det verkar så lär inte heller den här matchserien bli särskilt spännande. Detroit är helt makalöst bra i år.

Och det är tack vare svenskarna i laget.

Det är annat än fosterlandskärlek som ligger bakom den sanningen.

Veteranen och kaptenen Nicklas Lidström har flera gånger blivit vald till ligans bästa back, och lär vara het kandidat till priset i år också. Backkollegan Niklas Kronwalll beräknas vara den som tar över befälet i Red wings när Lidas lägger av. Han har gjort flest poäng av backarna i slutspelet.

Henrik Zetterberg formligen öser in poäng och rankas av många som den bäste all-round spelaren i ligan.

Och så har vi de två roligaste spelarna i hela hockeyvärlden.

Thomas "Homer" Holmström och Johan "Mule" Franzén.

nhl.com hade tidigare en rolig artikel om Homer och The Mule, som kort gick ut på att det är ganska svårt för motståndalagen att flytta på två spelare som är två meter långa, 110 kilo tunga och vägrar flytta sig från området framför målvakten.

Franzén har gjort 12 mål hittils i slutspelet. Homer har gjort 3.

Min gissning är att Detroit tar sig till final med 4-0 i matcher.

Det blev sorti i fyra raka matcher.

Men det var mycket annat som var anmärkningsvärt i den här matchen.

* Detroit vann med 8-2 och samtliga Detroits mål gjordes av svenskar. Totalt blev det 13 poäng av de sju svenskarna.

*Johan Franzén gjorde sitt andra hattrick på tre matcher. Totalt har han gjort 11 mål på tio matcher i slutspelet.

* Henrik Zetterberg har stått i skuggan av Franzén i slutspelet. Men det hindrar honom inte från att leverera. Två mål och två ass bidrog han med i den här matchen.

* Colorado utan Foppa är ett ganska mediokert hockeylag. När dessutom ytterligare fyra nyckelspelare är borta, ja då blir det svårt mot seriens bästa lag.

Jag ser med spänning fram emot nästa matchserie. Förmodligen mot Dallas.

Det kommer bli en riktigt kul svenskuppgörelse, då Dallas har fem svenskar i laget.

Johan Franzén, numera mer känd som The Mule, gjorde sitt första Hattrick i gårdagens match när Detroit spöade skiten ur Colorado Avalanche.

Jag minns hur intensivt jag följde NHL när jag var yngre. Framför allt var jag fullständigt förtrollad av Foppa. Det fanns statistik som visade att Colorado inte kunde förlora i de matcher som Foppa gjorde mål. Och jag minns inte om den statistiken nånsin sprack, eller hur länge den i så fall varade. men det var oerhört tydligt att Foppa var skillnaden mellan succé och fiasko.

I gårdagens match vann Detroit med 5-1 och samtliga sex svenskar hamnade i poängprotokollet. Värst var The Mule som sagt med ett Hattrick

Nu undrar jag om inte Foppa är precis det Colorado behöver för att vända på det här. Detroit leder matchserien med 2-0, och Colorado måste vinna båda kommande hemmamatcherna för att ha en realistisk chans att gå vidare till semifinal.

Utan Foppa är det nog kört. Med Foppa finns chansen.  Med Foppa finns banne mig alltid chansen.

Här kommer ett inlägg i temat

Det var väl ingen som trodde att han var slut?

Jag sitter hemma här på söndagskvällen och lyssnar på radiosändningen från den sista matchen i grundserien för Colorado Avalanche via internet. Laget är redan klara för slutspel, även om det såg mörkt ut för drygt två månader sedan.

Men precis innan deadline för övergångar så kom nyheten som fick hela hockeyvärlden att hicka till.

The return of Foppa.

Peter Forsberg har vunnit Stanley Cup två gånger och blivit vald till ligans bäste spelare, bland annat.

Men nog var det många som tvivlade nu när det blev klart att Foppa återvänder till Denver och Colorado Avalanche som han spelat för under större delen av karriären.

Skadeförföljd, gammal och bristande motivation talades det om. Säg den hockeykrönikör som inte redan bett Foppa ställa skridskorna på hyllan, att han aldrig blir lika bra som han en gång var.

Men ta mig tusan. På åtta matcher - efter ett låååångt skadeuppehåll utan hockey - kliver Foppa in och lyfter hela laget med ett mål och tretton assist.

För gammal?

För dålig?

I den här matchen som jag lyssnar på har Foppas passat fram samtliga Colorados tre mål.

Slutspelet börjar snart. Och nummer 21 har precis blivit varm i kläderna...

Hon kommer in på isen iklädd en HV71-tröja och ett par konståkningsgrillor. Hon får sportradions hyperpratande kommentatorer att faktiskt vara tysta i två minuter. Hon får 7000 människor att vråla när den sista tonen ebbat ut.

Och jag kan bara hålla med.

Fan i helvete vilken röst hon har, Amy Diamond.

Ungefär nu ska jag börja mitt försvarstal. För jag är absolut ingen beundrare av Amys trallvänliga tuggummipop som fastnar på hjärnan som suget efter nikotin för en kedjerökare.

Såhär var det: Jag stod och väntade på tunnelbanan och lyssnade på Sportradion genom min mobil, där de under en halvtimmes tid bara pratat inför hockeymatcherna som skulle börja. Inte jättespännande.

Men så händer något. Sportkommentatorn säger att det ska bli nationalsång framförd av Amy Diamond, "så vi ska också lyssna på det".

Jag har lyssnat på mängder av timmar på sportradion, men det här var första gången jag hört nationalsången framföras i sändning.

Men med facit i hand, så var det värt det.

Amy Diamond sjöng som en fågel, och i bakgrunden skrålade 7000 smålänningar i kör.

Vilken inramning. Vilken fest.

Och jävlar i helvete vilken pipa hon har, Amy.

Hennes musik har jag inte mycket till övers. Men samtidigt kan jag inte klandra henne. Hon är typ tolv år gammal eller nåt, och ingen kräver att hon ska leverera tung lyrik. Som popartist får hon utstå att inte bli accepterad i alla läger.

Samtidigt önskar jag att hon någon gång i karriären ger sig på lite djupare musik, med mer mening än "Like a shooting star..."

Med de röstresurser hon besitter så kan jag inte annat än beundra henne.

Matchen då?

HV vann med 4-0, och det står 2-2 i matcher.

Ny fight imorgon måndag.

Jag tänkte skriva nåt bra om Kallas seger. Om hur ofattbart det är att hon flyger upp för backen i det där rycket, om hur överlägsen hon var, om hur osannolikt det är att hon faktiskt spöade hela bunten.

Men nä. Min vokabulär räcker räcker inte till. Det skulle bara förringa hennes bedrift. Hon var helt enkelt ofattbart bra. Bäst.

Jag är glad att Kalla vann. Inte för själva vinstens i sig. Men för att hon kan bli - och redan är - en fantastiskt bra förebild för tusentals ungdomar.

I likhet med t.ex Carro Kluft så berättar Kalla gång på gång om glädjen med idrott. Hur kul det är att träna och tävla.

Drivkraften för dem båda är att de ska bli bäst, naturligtvis. Men jag är fullständigt övertygad om att båda två skulle lägga av samma stund de inte tyckte att idrotten var det roligaste i hela världen.

Det finns något genuint i det som jag hyser stor beundran för.

På måndag kväll tittar jag på säsongspremiären av lilla sportspegeln.

Självklart för att Charlotte Kalla är årets första gäst.