Det blev inte roligare än så här, 2007.

Växthuseffekten, terrorattacker, och nu senast - mord på oppositionsledare. Vart är världen på väg?

Jag har inte riktigt hunnit sätta mig ner och summera året som gått ännu.

Halvhjärtat har jag försökt söka mig innåt med blygsamt existensiella frågor, såsom hur har det här året påverkat mitt liv, och hur kan jag göra nästa år ännu bättre.

Men det har inte resulterat i annat än att jag fastnat i meningslösa tankebanor som knappast är vare sig konstruktiva eller kreativa.

Nåja. Nyår ska firas stillsamt i goda vänners sällskap, sedan tar vi nya tag i januari.

Gott nytt på dig, vart du än är.

Jag inser att bloggen varit lite väl tyst...

Men vadå, har jag inget att berätta är det väl bättre att vara tyst?

I november och december fram till jul jobbade jag så mycket att jag knappt hade ork att följa nyhetsflödet, än mindre att analysera det och tycka till om det.

Men nu när hysteriskt julefrid råder så kan jag ta mig lite tid att ta reda på vad som hänt i världen. Just nu har jag ingen koll på nånting.

Så med lite tur och god vilja så kanske det ploppar upp ett och annat inlägg nu i mellandagarna.

Så god jul. Julen är över.

Guldspaden är ett pris som ges ut till bästa grävande journalist.

Och jag undrar om inte Janne tar hem priset i år, igen. Ica-reportaget var lysande!

I kvällens avsnitt av Uppdrag granskning hade Janne blivit tipsad om att Ica packar om gammal köttfärs med nya datumstämplar.

Och säga vad man vill om Janne Josefsson, men hans sätt att bygga upp ett reportage är imponerande och mycket underhållande. Det handlar om allt, förarbetet, upplägget, kuriosan och genomförandet av själva scoopet.

Han använder Icas egna varumärke, som bygger på kvalitet och förtroende, för att sakta och handfast rasera den till grunden.

Nyheten är så frapperande att man omöjligt kan tro att det är sant, om det inte vore så att Janne visat oss bildbevis. ICA-medarbetaren som plockar upp gammalt kött från golvet, lyfter upp det, och packar om det med ny ettikett, är redan modern TV-historia.

Och när sedan ICAs VD står gråtfärdig i tevestudion efter inslaget och ohämmat tar på sig skulden för allt och lovar kraftfulla åtgärder, ja, då har journalistiken verkligen uppnått sitt syfte.

Jag är så trött på politiker och näringslivstoppar som fuskar och ljuger, att det för en gångs skull känns bra att ett företag kan stå för att de gjort fel och dessutom är villiga att ändra sig.

ICA ska skämmas. Mycket och länge. Men sedan ska de ha heder för att de faktiskt ställer sig rakryggade och visar på bättring.

Mot slutet av programmet bad Janne fler ICA-anställda höra av sig med synpunkter till programmet. Hur utbrett är fusket? Vad säger Coop?

Vi lär få höra fler turer i den här soppan!

Och sen får vi höra janne ta emot guldspaden, igen.

Nu ska jag skriva ett inlägg om facebook. Så har jag sagt det jag har att säga om det, och behöver aldrig prata om det igen.

Jag har ett facebook-konto. Jag skäms för det och jag ångrar mig varje dag. Men jag har facebook och gjort är gjort och är synnerlilgen svårt att få ogjort eftersom facebook-kontot visat sig vara väldigt svårt att ta bort.

Jag hatar facebook, och använder det så lite som möjligt.

Jag vet, hata är ett stark ord, men de känslor som bubblar upp inom mig när jag närmar mig facebook är... hat.

Inte nog med att användarlicensen är ett slavkontrakt. Alla accepterar det!

För mig är det obegripligt att 55 miljoner människor(!) så lättvindigt och nonchalant går med på att ge bort alla rättigheter till bilder och texter till ett okänt företag med ytterst tveksam affärsmoral.

Att sedan "alla" kan se mina uppgifter och bilder är knappast något som skyddar min integritet...

Låt mig här och nu understryka att jag personligen lagt upp en ende sketen bild på facebook, och det är en profilbild på mig själv. Skulle aldrig vilja ge bort bilder på det sätt som folk gör idag.

Facebook är ett ytligt forum för ytliga männsikor, där antalet "vänner" blir en statussymbol, och där man uttrycker sig med smileys, låtsasdrinkar och fåniga you-tube-klipp som man kommenterar med en klatschig one-liner, typ "kolla in den där snubben. Han är helvild asså! ;)"

Jag kanske är gammaldags och bakåtsträvande. Men jag träffar hellre mina vänner face to face än att skicka smileys.

Den som vill försvara facebook, kan nu säga att man minsann inte kan träffa vänner face to face om de bor i indien, på irland eller Ingarö. Nä, då kan facebook vara ett bra forum att hålla sig uppdaterad med vänner som lever någonannanstans. Det gör hursomhelst inte facebook mindre ytligt.

Återigen - den som vill försvara facebook kan också gå med på ytligheten. ytliga kontakter och ytliga vänner behövs också. Alla kan inte vara bästisar (eller som det heter på facebook - top friends).

Och den som inte har några top friends, det vill säga inga "vänner", är... jag vet inte vad det heter på facebook, men i verkliga livet finns ett ord för den som inga vänner har. Mobbad.

Tanken med Facebook är bra. Ett community där det är löjligt enkelt att hålla sig ajour med vad som händer med ens vänner.

Men där tar det roliga slut. Baksidan av myntet - slavkontrakt, blottad integritet - gör att priset blir för högt.

Jag vill inte sitta i knät på ett företag som säljer mina vänner och åsikter till företag i form av riktad reklam som jag inte vill ha.

Usch, jag hatar facebook.

Låt mig aldrig behöva prata om det igen.

Och säg inget till mina "vänner" på facebook.

De skulle ba´ dööö om de visste, asså!