Jag slog på teven ikväll och råkade hamna i slutet av en livekonsert inspelad i somras. Publiken var som i extas. Alla sjöng med. Jag hann tänka, att det här kanske kan vara värt att titta på.

Men ganska snabbt hörde jag vem det var som stod på scen.

Det var en händig man. Per Gessle. Och nu förstod jag inte längre någonting.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot Per Gessle. Jag känner honom inte, har aldrig reflekterat över att han sagt något dumt och jag vet faktiskt inte ens huruvida han är en trevlig person eller inte. Så vitt jag vet kanske Per är en riktigt schysst kille. En hyvens karl. 

Och Gyllene Tider måsta man älska. Det hör till livet självt. Man kan idag förneka att man gillade GT förr i tiden, men det är lögn. Sverige älskar att tralla till Sommartider och När Vi 2 Blir 1. Gyllene Tider är svensk sommar.

Roxette är ett kapitel i sig. Efter ABBA är Per och Marie vår största pop-export. Du som inte var med i slutet av 80, början av 90-talet kan aldrig förstå det, men Roxette var enormt stora. I Sverige, England, Australien, USA, Tyskland och Japan. Ja, framför allt Japan. De älskade Roxette. Det var innan Meja förresten. Hon kom till Japan senare och blev kult. Så stor som Meja är i Japan blev hon aldrig i Sverige. Inte ens nära.

Men nu sitter jag alltså hemma, dödstrött och har slagit på teven och möts av en händig man på turné inför tusentals euforiska fans som vrålar med i varje låt.

Det här hände sommaren 2007. För mig är det obegripligt att en vuxen människa med minsta karaktär betalar pengar för att trängas bland andra människor utan karaktär, och lyssna på en före detta världsartist på folkparksturné under det fåniga artistnamnet som mest låter som en tvivelaktig byggfirma med svartjobbare.

Per kanske är en schysst kille. Jag vet inte. Jag känner honom inte. och jag får aldrig känslan av att jag känner honom heller. Och det är inte så konstigt.

Texter som "Jag tycker om när du tar på mig" och "Ooh, ohoh nanananana" är inte så djuplodande eller känsloframkallande.

Jo förresten. Det väcker en känsla inom mig som mest kan liknas vid obehag.

Därför att låtarna inte ger mig ett enda skit. De säger ingenting om livet, óm värderingar, om vänner, eller nånting överhuvutaget. Det är bara en trallvänlig melodi som fastnar som en reklamjingel på hjärnbarken och som inte går bort.

Den är helt enkelt meningslös.

För mig alltså.

Musik måste alltid bedömmas subjektivt. Det finns varken bra eller dålig musik. Däremot kan vi uppleva den som bra eller dålig.

Med all tydlighet så har tusentals människor stått ihopträngda framför en scen sommaren 07 och vrålat med i refrängen "jag kommer till dig, jag är en händig man".

Jag förstår bara inte.

Jag tänkte skriva nåt bra om Kallas seger. Om hur ofattbart det är att hon flyger upp för backen i det där rycket, om hur överlägsen hon var, om hur osannolikt det är att hon faktiskt spöade hela bunten.

Men nä. Min vokabulär räcker räcker inte till. Det skulle bara förringa hennes bedrift. Hon var helt enkelt ofattbart bra. Bäst.

Jag är glad att Kalla vann. Inte för själva vinstens i sig. Men för att hon kan bli - och redan är - en fantastiskt bra förebild för tusentals ungdomar.

I likhet med t.ex Carro Kluft så berättar Kalla gång på gång om glädjen med idrott. Hur kul det är att träna och tävla.

Drivkraften för dem båda är att de ska bli bäst, naturligtvis. Men jag är fullständigt övertygad om att båda två skulle lägga av samma stund de inte tyckte att idrotten var det roligaste i hela världen.

Det finns något genuint i det som jag hyser stor beundran för.

På måndag kväll tittar jag på säsongspremiären av lilla sportspegeln.

Självklart för att Charlotte Kalla är årets första gäst.

Jag skrev redan i September om Charlotte Kalla när jag listade mina favoriter i idrottens värld. Nu verkar resten av Sverige också hittat henne.

Det jag framförallt fastnade för då var hennes inställning. På samma masochistiska sätt som Carolina Kluft plågar hon sig själv under träningssäsongen för att prestera i tävling.

Och som hon presterar.

20 år ung är hon redan en av de främsta i världen.

Men jag tycker det är beklämmande att våra svenska sportjournalister inte kan låta bli att lyfta henne till skyarna. För så fort det kommer fram en ny stjärna så tappar våra reportrar och journalister verklighetsförankringen fullständigt.

Exempel. Vinterstudions programledare André Pops frågar vinterstudions expert: Vad betyder Charlotte Kalla för svensk skidsport?

Frågan är tuff, hon är trots allt relativt ung och lovande, och har inte så jättestora meriter bakom sig. Experten kunde därför ha svarat att "Hon kan bli en bra förebild för unga" eller "Vi ska inte dra så stora växlar på detta, hon är fortfarande ung..."

expertens svar: "Hon betyder allt."

Vilar verkligen svensk skidsport på Charlotte Kallas vältränade axlar? Nej.

Faktum är, att ingen kan förvänta sig att en så ung skidåkare som fortfarande är i en utvecklingsfas ska prestera nu, inte i nästa VM eller ens i nästa OS 2010. Som 25-27-åring kanske. Men inte sjutton ska vi begära att hon spöar Virpi Kuittunen som är att betrakta som ett fysiskt vidunder i jämförelse.

Men det är klart. Kalla lär ju strunta fullständigt i vad de heter. Hon kan vinna iallafall.

I -90talets linda talades det i intelektuella kretsar (nåja) kring begreppet ironi och dess död. Vi vet alla att ironin inte dog, den blev bara åsidosatt av människor som saknade humor.

I kölvattnet av elfte september har humorn i stort varit på dekis, och ersatts av en allvarsam ton, främst i frågor om utrikes politik, men även i andra frågor. Det har helt enkelt inte varit okej att skämta om allvarliga saker.

Men nu är någonting på gång.

Högst ovetenskapligt, väldigt subjektivt och helt utan anspråk på att nåla fast just detta datum till Humorns Återkomst, så har jag gjort en upptäckt.

Jag fann tre av varandra oberoende krönikor som alla använde sig av en tydlig sarkastisk ton när de förklarade ett fenomen. Samma dag.

Jag insinuerar ingenting, jag hoppas bara att den här trenden håller i sig.

Världen behöver mer humor, gärna varierat med syrlig sarkasm och illa dold ironi och kryddat med bitter cynism.

Själv tänker jag göra världen bättre genom att aktivt upprätthålla samtliga former av humor på något sätt.

Sen får du kalla mig pajas om du vill.

Är det någon mer än jag som undrar hur demokrati ser ut?

I USA gör de tappra försök att få processen så komplicerad att folket garanterat inte har en aning om vad de röstar på.

Primärvalen i Iowa är så invecklad och - vad jag förstår - subjektivt demokratisk, att jag inte ens ska ge mig på att försöka lära mig processen utan att be CSN om studiestöd. Redan nu- nio månader innan det riktiga presidentvalet börjar penetreringen av kandidaterna som i November kommer resultera i en efterträdare till George. Förmodligen blir det en pojke, men för första gången finns en realistisk chans att det blir en flicka.

Och vad spelar det för roll hur det går i primärval, nomineringar och tv-debatter. Det amerikanska valet kommer ändå till syvende och sist avgöras i en domstol i Kalifornien...

Under hela vår uppväxt lär vi oss hur viktigt det är med demokrati och att det är vår förbannade plikt att använda oss av den lilla makten vi har.

Jag vet inte hur demokratiundervisningen ser ut i USA, men jag gissar att barnen får förstå att USA minsann är världens bästa demokrati.

Säkert.

I demokraternas egna nomineringsval som pågår just nu röstar de - med fötterna.

Jag är inte helt säker, men det var nog inte så de gamla grekerna hade tänkt sig när de uppfann demokratin...

Jag läste i en krönika för en tid sedan, att de flesta svenskar som tittar på skidåkning och alpint är 50-plussare.

Och samtidigt som jag förstår att många äldra människor tycker om skidåkning som teve-sport, så borde kidsen se och lära av vår nästa fixstjärna.

För TT berättar hon att hennes förberedelse inför 10 kimometers loppet bestod i att sjunga singstar. Singstar!

Att hon sedan tog in ett försprång på 38 sekunder och vann ohotat före fysiska fenomen som Marit Björgen och Virpi Kuittunen är smått sensationellt.

Hon är 20 år ung och leder nu sammandraget i tour de ski, som innefattar åtta tävlingar på tio dagar. 

Och jag förstår att många skiter fullständigt i skidåkning. Det är faktiskt ganska tråkig och långsam underhållning i konkurrens med explosiv NHL-hockey eller spännande Premier Leauge fotboll. Allt ska ju gå så himla fort nu för tiden.

Men Kalla är fanimej snabb. Och hennes framtoning i media är snart i klass med Magdalena Forsberg. Så genuin och genomsympatisk att man häpnar.

Räkna med Kalla när jerringpriset delas ut i framtiden.