Jag tänkte skriva nåt bra om Kallas seger. Om hur ofattbart det är att hon flyger upp för backen i det där rycket, om hur överlägsen hon var, om hur osannolikt det är att hon faktiskt spöade hela bunten.

Men nä. Min vokabulär räcker räcker inte till. Det skulle bara förringa hennes bedrift. Hon var helt enkelt ofattbart bra. Bäst.

Jag är glad att Kalla vann. Inte för själva vinstens i sig. Men för att hon kan bli - och redan är - en fantastiskt bra förebild för tusentals ungdomar.

I likhet med t.ex Carro Kluft så berättar Kalla gång på gång om glädjen med idrott. Hur kul det är att träna och tävla.

Drivkraften för dem båda är att de ska bli bäst, naturligtvis. Men jag är fullständigt övertygad om att båda två skulle lägga av samma stund de inte tyckte att idrotten var det roligaste i hela världen.

Det finns något genuint i det som jag hyser stor beundran för.

På måndag kväll tittar jag på säsongspremiären av lilla sportspegeln.

Självklart för att Charlotte Kalla är årets första gäst.