Jag slog på teven ikväll och råkade hamna i slutet av en livekonsert inspelad i somras. Publiken var som i extas. Alla sjöng med. Jag hann tänka, att det här kanske kan vara värt att titta på.

Men ganska snabbt hörde jag vem det var som stod på scen.

Det var en händig man. Per Gessle. Och nu förstod jag inte längre någonting.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot Per Gessle. Jag känner honom inte, har aldrig reflekterat över att han sagt något dumt och jag vet faktiskt inte ens huruvida han är en trevlig person eller inte. Så vitt jag vet kanske Per är en riktigt schysst kille. En hyvens karl. 

Och Gyllene Tider måsta man älska. Det hör till livet självt. Man kan idag förneka att man gillade GT förr i tiden, men det är lögn. Sverige älskar att tralla till Sommartider och När Vi 2 Blir 1. Gyllene Tider är svensk sommar.

Roxette är ett kapitel i sig. Efter ABBA är Per och Marie vår största pop-export. Du som inte var med i slutet av 80, början av 90-talet kan aldrig förstå det, men Roxette var enormt stora. I Sverige, England, Australien, USA, Tyskland och Japan. Ja, framför allt Japan. De älskade Roxette. Det var innan Meja förresten. Hon kom till Japan senare och blev kult. Så stor som Meja är i Japan blev hon aldrig i Sverige. Inte ens nära.

Men nu sitter jag alltså hemma, dödstrött och har slagit på teven och möts av en händig man på turné inför tusentals euforiska fans som vrålar med i varje låt.

Det här hände sommaren 2007. För mig är det obegripligt att en vuxen människa med minsta karaktär betalar pengar för att trängas bland andra människor utan karaktär, och lyssna på en före detta världsartist på folkparksturné under det fåniga artistnamnet som mest låter som en tvivelaktig byggfirma med svartjobbare.

Per kanske är en schysst kille. Jag vet inte. Jag känner honom inte. och jag får aldrig känslan av att jag känner honom heller. Och det är inte så konstigt.

Texter som "Jag tycker om när du tar på mig" och "Ooh, ohoh nanananana" är inte så djuplodande eller känsloframkallande.

Jo förresten. Det väcker en känsla inom mig som mest kan liknas vid obehag.

Därför att låtarna inte ger mig ett enda skit. De säger ingenting om livet, óm värderingar, om vänner, eller nånting överhuvutaget. Det är bara en trallvänlig melodi som fastnar som en reklamjingel på hjärnbarken och som inte går bort.

Den är helt enkelt meningslös.

För mig alltså.

Musik måste alltid bedömmas subjektivt. Det finns varken bra eller dålig musik. Däremot kan vi uppleva den som bra eller dålig.

Med all tydlighet så har tusentals människor stått ihopträngda framför en scen sommaren 07 och vrålat med i refrängen "jag kommer till dig, jag är en händig man".

Jag förstår bara inte.