För tjugoandra året i rad åkte jag inte till Hultsfredsfestivalen. Det är liksom inte min grej att traska runt i lervälling och lyssna på skräniga och överförfriskade ungdomar.

Hursomhelst är Hultsfredsfestivalen ett givet inslag i Sverige kulturutbud och en självklar mötesplats för ungdomar från hela Sverige en gång om året.

Det finns en "anda" kring festivalen som tusen och åter tusentals svenskar kan identifiera sig med. Det är ett evenemang som återkommer och förs vidare mellan generationer, på samma sätt som Vasaloppet eller melodikrysset.

Årets festival är nu över, och det betecknats som ett rejält fiasko. Bara 23 000 betalande gäster, jämfört med nästan 30 000 förra året.

Förklaringarna till publikraset kan vara många, men det som sticker i ögonen mest är det höjda biljettpriset, från 1360 kronor till 1695.

Prishöjningen är omotiverat stor, och det gläder mig att publiken inte går med på ockerpriser, när underhållningsvärdet inte är i linje med biljettpriset.

Kostar det så ska det banne mig smaka också!

Arrangören Rockparty verkar ha missat att festivalens målgrupp, ungdomarna, inte har råd eller lust att pynta 1700 kronor för en tredagarsbiljett plus resa och mat. Smärtgränsen har redan passerat vid tusenlappen för de flesta.

Pedagogen ger bakläxa och ett tips till nästa år.

Backa tillbaka till ruta ett och ta reda på varför folk (ungdomar) vill åka till just Hultsfred, generation efter generation.

Ge publiken (ungdomarna) vad publiken (ungdomarna) vill ha till det pris publiken (ungdomarna) är beredd att betala.

Hultsfredsfestivalen är en modern svensk tradition. Låt publiken (ungdomarna) få lervälling, halvtrasiga tält och gemenskap genom musiken. Sabba inte det med ockerpriser.