Igår kom beskedet som hela nationen väntat på. Och dessvärre var det ett negativt och tragiskt besked.

Den försvunna tioåriga flickan hade hittats död, efter att 42-åringen erkänt mord och pekat ut platsen där kroppen låg.

Sveriges Radio bröt alla sändningar i hela landet på söndagskvällen vid nittontiden för ett extra meddelande. Det, mer än något annat, talar för hur stort allmänintresse det finns kring fallet. Polisen hade hittat Engla och den häktad 42-åringen hade erkänt att han dödat henne.

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över den klumpiga bevakning som varit kring fallet med Engla. Det har varit på löpsedeln flera dagar i rad, i bästa tabloidstil.

Och nu får vi betala för det.

Det är så sorgligt och hjärtskärande att ingen kan gå oberörd av det hela.  För nu vet alla vad som hänt. Och med den bevakning som varit, så kan väldigt många känna att de kände Engla. Som en försvunnen vän. Och nu är hon död.

Men vem tar ansvaret för att tala om detta, på ett bra sätt?

Aftonbladet? Expressen?

Jag tänker främst på de som verkligen kände Engla. Klasskamraterna, släktingarna och familjen.

Mamman.

Plötsligt har hennes dotter blivit en riksangelägenhet, och i allt detta finns en gränslös sorg med det värsta som kan hända.

Jag tänker på det här och känner att det är dags att sluta rapportera. Det finns inget mer att profitera på. Det finns inget utrymme för braskande rubriker och löpsedlar.

Däremot finns det anledning att tala om det som hänt. Hur reagerar vi på döden? Hur hanterar vi så definitiva och tragiska händelser? Vem är jag att tycka och tänka om en person som jag aldrig känt, förrän hon raporterats försvunnen?

Och vad säger vi till de barn och ungdomar som följt fallet på teve, i tidningar, på nätet och på radio? Hur reagerar de, och hur hanterar de de känslor som bubblar inombords, av skuld, obehag och oförklarlig nedstämdhet.

Tankarna kan bli stora och frågorna blir nästan existentiella.

Och svaren finns inte i kvällens tidning.