När jag "kom på" idén att kalla min blogg för vuxendagiset, tyckte jag det var fyndigt eftersom det antyder en lekplats för vuxna. Och det är ju perfekt för mig som pedagog att lära våra vuxna barn veta hut. Trodde jag.

Är man lite cynisk och lagom bitter som jag själv, är det kul att se Världen som en gigantisk sandlåda. Vuxna människor beter sig som barnrumpor, debatter som mest liknar pajkastning och griniga personer som ser så kissnödsiga och arga ut, att de mest av allt verkar behöva en kram.

Politiker som ljuger. Tjänstemän som fuskar. Företag som gör profit på människors olycka. Reklamare som skapar orealistiska ideal. Lapplisor som bara gör sitt jobb. Advokater som bryter mot lagen. Mäklare som roffar åt sig vinster med lockpriser. Experter som hycklar. Idrottare som dopar sig. Och så den där förbannade melodifestivalen...

Det är bara lek. Världen kommer aldrig lära sig, och den kommer aldrig se ut som jag vill.

Och nu måste jag hitta på en ny titel på min blogg. Vuxendagiset finns tydligen redan.

Skolpolitiken har alltid varit ett skämt. Det blir så tramsigt när det talas vackert om elevdemokrati och elevinflytande. Men är det någon som vet eller bryr sig om vad barnen själva vill?

DN är återigen centrum för den senaste debatten om skolan. Nu är det skolken som står i fokus, med beräkningar om att så många som 10 000 barn skolkar regelbundet och "far oerhört illa".

I sak har jag inte så mycket att invända mot artikeln, mer än att jag får en fadd smak i munnen av retoriken. Jag får känslan av att artikelförfattaren förmedlar budskapet "gå till skolan så blir du lyckligare och smartare oavsett varför du skolkar, för om du skolkar så kommer du - förr eller senare - börja knarka"

Skolk framställs som en spikrak väg in i kriminalitet och droger, medan skolor och soss-kärringar skyller på varandra och står handfallna för problemet.

 Riktigt såhär illa är det inte, och även om det vore det, så finns inte svaret i närvaroprotokollen.

Vi ska inte släpa barnen till skolan och kedja fast dem vid skolbänken. Skolket är inte problemet!

Skolket kan vara ett symptom på missnöje, eller en signal på att man mår dåligt. Eller far illa.

Kalla mig naiv och skicka mig till Nordpolen. Men jag tror att det räcker med att fråga barnet hur han/hon mår. Ibland kanske det räcker med en kram. Det behövs inga rikstäckande skolkregister eller "regelbunden sammanställning av frånvarostatistik från Sveriges alla skolor."

Barnen behöver nån som bryr sig. Någon som lyssnar och kan hjälpa. Lite medmänsklighet helt enkelt.

Jag vet att det finns barn som far fruktansvärt illa också. Tänk bara på hur många samtal BRIS får... Tänk på alla dem som inte vågar ringa...

Men det är sällan skolket som är problemet.

Jag har alltid förespråkat elevdemokrati. Tänk om barnen och ungdomarna på riktigt fick vara med och påverka. Visst vore det underbart om de fick ansvar och tillit och möjligheter. På samma sätt som vuxna väljer åt barnen idag, borde de väl få välja själva. De kanske har fantastiska idéer om hur man kan göra skolan bättre, intressantare, vackrare. De kanske vet hur man kan stävja mobbing. De kanske kan lära oss vuxna någonting...

Kanske vill de välja bort skolan. Vad skulle socialtjänsten säga då?