Den svenska läktarkulturen är fantastisk på många sätt. För trots att alla fotbollslag bytt bort klubbkänsla och lojalitet mot klubbsouvenirer och reklamutrymme, så står ändå fansen kvar på ståläktarna och sjunger för "sitt" lag.

De inbillar sig någonstans att de som spelar gör det för deras skull, för lagets skull. Och så länge den illutionen håller, så kommer helt vanliga människor att jubla varje gång rätt lag gör mål.

Som om det spelade någon roll.

Idag var jag på råsunda och beskådade lite läktarkultur. Hammarby tog emot norska Fredrikstad, och självklart var södra ståläktaren halvfull med helfulla bajare.

De sjöng, de klappade takten, de hoppade och de hoppades. Visst låter det mäktigt när tusen personer bildar kör, även om de kanske kunde sjunga nåt mer sofistikerat än SOPA IDIOT BONNJÄVEL LEE BAXTER.

Själv satt jag på östra läktaren (på långsidan) och tittade på matchen. Spelet var stundtals så sövande, att jag för allt i världen inte förstod vad som får klacken att sjunga så entusiastiskt.

Sedan tänkte jag, att de antagligen sjunger ramsor för att slippa se matchen. För en stund får de helt enkelt förenas i den kärlek de har. Inte för fotbollen, inte för varandra.

Men för sitt lag.

Och det är, om inte beundransvärt, så iallafall lite gulligt.