Virtanen nyanserar den debatt som finns kring bristen på kvinnor i media som pågått... ja ganska länge nu.

Han har en poäng i det han skriver. Media vill självklart ha in mer kvinnliga profiler. "Ingen är tröttare än media på bristen på kvinnor i media." skriver Virtanen.

Men det som fortfarande fattas i debatten, är ordentliga förslag på förändring.

Karolina Fjällborg från samma redaktion skrev i förra veckan en ganska trött, uppgiven krönika om gubbväldet, utan att egentligen presentera förslag på förändring.

Att bara belysa problemet, som varit känt rätt länge, är varken originellt eller bildande.

Lyft fram förslagen på förändring! Låt oss höra, hur får vi in fler kvinnor bland gubbarna?

"Ingen är tröttare än media på bristen på kvinnor i media." skriver Virtanen.

Jodå. Vi är många som fått nog av gubbar i rutan.

Världen är smutsig. Världen är full av fuskare, lögnare, advokater, otrogna, kriminella och politiker.

De ska inte föraktas. Vi måste bara förstå deras natur och inse att ingen kolsupare är bättre än någon annan.

Vi är ju trots allt bara människor.

DN berättar om en dansk journalist som ljög för hela folket i ett TV-inslag.

Förskamligt, naturligtvis. Kravet på sanning och korrekthet är inte förhandlingsbart för en journalist. Men detta leder mig in i ett resonemang kring fuskare och lögnare.

Så kallade "kriser" och "skandaler" som dyker upp då och då till följd av en händelse är alltid laddade med moralpanik. Det blir politiskt korrekt att spotta på den anklagade, för att tydligt ta avstånd från vad det nu må gälla.

Kritiken blir hård, brutal och oftast med orimliga proportioner.

Gemensamt för alla som drabbas av mobben av moralpanik som kräver rättvisa, är inte att det de gjort är förskräckligt. Gemensamt är - att de hade oturen att åka dit. Blev tagna med byxorna vid knävecken. Fastnade med handen i kakburken.

I Tour de France hade alla, precis alla,  tagit avstånd från doping innan och under tävlingen. Trots det visade det sig att en handfull cyklister var dopade. En cyklist som dagen innan manifesterade för en ren sport visade sig vara den värsta fuskaren.

Jag vet inte, det kanske är helt ute att vara ärlig och laglydig såhär i 2000-talet.

Jag tror att alla fuskar och tänjer på reglerna.

Sedan finns det de som åker dit.

De som får skaka galler. De som får bära dumstruten. De som får utstå spott och spe.

Klassiska offer är Mona Sahlin, Skandiacheferna, Örebro SK mfl.

Inte för att de gjorde fel.

Men för att de hade oturen att åka fast.