Igår hörde jag ett särledes tankeväckande uttalande.

Det var en radiokrönika på P3 - minns inte vad krönikören hette - men det handlade hur som helst om koll.

Om behovet att ha koll.

Utan att raljera det minsta, så ägnade krönikören närmare fem minuter åt den moderna människans behov att ha koll.

Hon förklarade att männsikor ägnar timtal varje dag åt att läsa nyheter och bloggar för att inte mista kollen.

Om du inte har koll har du ingen talan, typ.

Att människor ändå har koll skapar ett behov hos dem att tycka till. Det kan vi se varje dag i bloggar, nyhetskommentarer och på communitys. Vi hör folk uttala sig i radio och i fikarummen.

För om du har koll har du möjlighet att bilda dig en uppfattning och uttrycka din åsikt. Så när du är insatt (har koll) är det lätt att uttrycka vad du tycker. Lämpligast i en blogg, på ett community, i fikarummet eller vid en middagssittning.

Problemet med åsikter är att de stannar just där. Ett tyckande blir aldrig mer intressant för den som lyssnar än ett stillsamt "jaså".

Det går liksom aldrig att säga emot vad du tycker.

Och om jag inte missförstod radiokrönikören fullständigt, så var slutsatsen att människor som har koll, ofta saknar värderingar. Det blir liksom ett ändlöst tyckande som flackar från ena sidan till den andra.

Och däri tror jag det ligger ett stort problem.

För i ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vad du tycker om inte du är beredd att offra något för det.

Där ligger skillnaden mellan att tycka och att bry sig.

Tidigare i veckan var jag på en kvällskurs som "syftade till att stärka gruppkänslan och utveckla medvetenheten kring frågor som rör ledarskap, kundbemötande och information."

Fullständigt blaha blaha med andra ord. Men visst var det kul.

Vi satt i en pedagogsik ring i ett pedagogiskt utformat rum med en utbildad pedagog som med sävlig stämma förklarade varför vi behövde kursen på ett övertygande pedagogiskt sätt.

Jag inser att jag raljerar, men det är bara för att jag är uttråkad.

Det visade sig - som det alltid gör i pedagogsika samtal - att vissa personer i gruppen använder sig onödigt mycket av formuleringen "man", när de egentligen menar "jag".

Man tycker ju att...

Man borde kanske...

Det kanske är för att man...

Man brukar ju faktiskt...

Att konsekvent använda sig av "man" är ett omedvetet sätt att tycka utan att ta ställning. Genom att generalisera det hela till att "Man borde kanske börja träna" så syftar man knappast till att gemene man borde ge sig ut i motionsspåren.

För när du uttrycker dig tydligare, "jag borde börja träna", så ger du mottagaren en chans att förstå vad du menar. Och när mottagaren förstår så ökar chansen till ett större utbyte i dialogen.

För det är i mötet det händer. Glöm inte det.

Och man behöver faktiskt inte vara pedagog för att förstå det

Sällan har jag läst en artikelserie som är så spännande, verklighetsfärankrad, rolig, syrlig, omskakande, egensinnig, djuplodande och uppfriskande som DN nu publicerar i tre delar.

Det handlar om diskriminering och vänder fullständigt ut och in på begreppen.

I landet lagom där alla ska vara lika, där ingen får sticka ut, har lagen om diskriminering varit lika helig som Birgitta själv.

Jag menar, vi pratar om riket där landets största glasstillverkare fick ta bort en glass (!) från sortimentet för att den ansågs rasistisk.

I Sverige är det nämligen fullkomligt förkastligt att tala om människor som på något sätt avviker. I DN tas detta fenomen upp på ett briljant sätt, snyggt illustrerat med en bild på en lärare som i bästa Bart Simpson-stil upprepar samma fras på den svarta tavlan. "Jag är inte rasist, jag är inte rasist, jag är inte rasist".

Artikelserien handlar i korta drag om hur studenter, vars gemensamma nämnare har varit att de blivit kuggade på lärarhögskolan, har anmält skolan för diverse diskriminerande behandlig. En katastrof för de utpekade lärarna, naturligtvis. Speciellt då det i lejonparten av fallen visat sig vara helt grundlösa anklagelser.

Det här är precis vad som behövs nu. Eller, jag menar, nej. Debatten om jämställdhet, diskriminering och rättvisa behöver alltid vara uppe för disskussion. Men det här var iallafall en bra, nyanserad motvikt som kan lyfta upp frågan till en mer sansad dialog, där alla inte är homofober och rasister tills motsatsen bevisats.

Och om inte annat, så är det likväl en förbannat bra artikelserie.

Hej igen!

Istället för att försöka förklara varför bloggen varit tyst i en månad(!) så ska jag låta mina fingrar knappra febrilt på tangenterna och ta upp allt det där som jag inte skrivit om under denna tysta månad.

***

Susanna Kallur, denna fantastiska idrottskvinna har slagit världsrekord. Visserligen inomhus, men ändå! Jag blir varm och glad i hela kroppen när en sådan öppen, spontant och genomsympatisk idrottare verkligen lyckas få på hela skiten i ett lopp på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Grattis Sanna!

***

Vad sjutton är det som händer i svensk skolpolitik? Har vi blivit så hjärntvättade av Jan Björklunds agenda att ingen längre räds säga emot honom? Inte ens de mest kontroversiella förslag från utbildningsministern får mothugg.

Det Jan och hans kollegor på Utbildningsdepartementet föreslår är en tillbakagång 30-50 år i tiden. Trots att det är 2008 kommer vi snart ha en skola som bedömer barn efter uppförande, tillkallar polisen för att tvinga dem till skolan och utesluter mindre begåvade från möjligheten till vidare studier.

Bara för att nämna några av dumheterna som tycks vara helt i linje med alliansens tankar om framtidens kunskapsskola.

***

Manchester utd - Manchester City

1-2.

Sven skrattar fortfarande 

***

Jag hoppas något av oppositionspartierna vågar kliva fram och tala om hur idiotisk skolpolitiken i Sverige är, och vilka konsekvenser den kommer få.

Dessvärre betvivlar jag oppositionens kompetens att faktiskt komma med ett bättre förslag.

***

Min blogg har haft f l e r besökare under den tiden när jag inte skrivit ett enda inlägg, än de månader som jag faktiskt skriver.

Hm.

***

Jobbet går bra

***

Läser i Metro att en tjej vid namn Kenza har en blogg med fem gånger fler besökare än t.ex Carl Bildt.

Men det är väl inte så konstigt. Carl Bildt skriver om krig, politiska möten och namedroppar utländska handelsmän och okända (gäsp) politiker.

Kenza skriver om mode, sin gulliga hund och smink.

Men asså hallå.

Big brother har fler tittare än riksdagsdebatten.

Britney har fler fans än Filippa Reinfeldt.

Linda Lampenius på omslaget säljer fler lösnummer än Anders Borg.

Följdaktligen har Kenza har fler läsare än Carl Bildt.

***

Det är inte mängden som räknas. Det är innehållet.

***

Nu ska jag blogga lite frekventare igen. Har precis flyttat till ny fräsch lägenhet och varit utan internet i tre veckor. Därav uppehållet, ifall nu någon mot förmodan undrat.

***

Nu sjunker väl besöksstatistiken igen.

***

Jag försöker alltid komma på en riktigt bra avslutning på mina inlägg.

Men jag struntar i det den här gången.

Jag slog på teven ikväll och råkade hamna i slutet av en livekonsert inspelad i somras. Publiken var som i extas. Alla sjöng med. Jag hann tänka, att det här kanske kan vara värt att titta på.

Men ganska snabbt hörde jag vem det var som stod på scen.

Det var en händig man. Per Gessle. Och nu förstod jag inte längre någonting.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot Per Gessle. Jag känner honom inte, har aldrig reflekterat över att han sagt något dumt och jag vet faktiskt inte ens huruvida han är en trevlig person eller inte. Så vitt jag vet kanske Per är en riktigt schysst kille. En hyvens karl. 

Och Gyllene Tider måsta man älska. Det hör till livet självt. Man kan idag förneka att man gillade GT förr i tiden, men det är lögn. Sverige älskar att tralla till Sommartider och När Vi 2 Blir 1. Gyllene Tider är svensk sommar.

Roxette är ett kapitel i sig. Efter ABBA är Per och Marie vår största pop-export. Du som inte var med i slutet av 80, början av 90-talet kan aldrig förstå det, men Roxette var enormt stora. I Sverige, England, Australien, USA, Tyskland och Japan. Ja, framför allt Japan. De älskade Roxette. Det var innan Meja förresten. Hon kom till Japan senare och blev kult. Så stor som Meja är i Japan blev hon aldrig i Sverige. Inte ens nära.

Men nu sitter jag alltså hemma, dödstrött och har slagit på teven och möts av en händig man på turné inför tusentals euforiska fans som vrålar med i varje låt.

Det här hände sommaren 2007. För mig är det obegripligt att en vuxen människa med minsta karaktär betalar pengar för att trängas bland andra människor utan karaktär, och lyssna på en före detta världsartist på folkparksturné under det fåniga artistnamnet som mest låter som en tvivelaktig byggfirma med svartjobbare.

Per kanske är en schysst kille. Jag vet inte. Jag känner honom inte. och jag får aldrig känslan av att jag känner honom heller. Och det är inte så konstigt.

Texter som "Jag tycker om när du tar på mig" och "Ooh, ohoh nanananana" är inte så djuplodande eller känsloframkallande.

Jo förresten. Det väcker en känsla inom mig som mest kan liknas vid obehag.

Därför att låtarna inte ger mig ett enda skit. De säger ingenting om livet, óm värderingar, om vänner, eller nånting överhuvutaget. Det är bara en trallvänlig melodi som fastnar som en reklamjingel på hjärnbarken och som inte går bort.

Den är helt enkelt meningslös.

För mig alltså.

Musik måste alltid bedömmas subjektivt. Det finns varken bra eller dålig musik. Däremot kan vi uppleva den som bra eller dålig.

Med all tydlighet så har tusentals människor stått ihopträngda framför en scen sommaren 07 och vrålat med i refrängen "jag kommer till dig, jag är en händig man".

Jag förstår bara inte.

Jag tänkte skriva nåt bra om Kallas seger. Om hur ofattbart det är att hon flyger upp för backen i det där rycket, om hur överlägsen hon var, om hur osannolikt det är att hon faktiskt spöade hela bunten.

Men nä. Min vokabulär räcker räcker inte till. Det skulle bara förringa hennes bedrift. Hon var helt enkelt ofattbart bra. Bäst.

Jag är glad att Kalla vann. Inte för själva vinstens i sig. Men för att hon kan bli - och redan är - en fantastiskt bra förebild för tusentals ungdomar.

I likhet med t.ex Carro Kluft så berättar Kalla gång på gång om glädjen med idrott. Hur kul det är att träna och tävla.

Drivkraften för dem båda är att de ska bli bäst, naturligtvis. Men jag är fullständigt övertygad om att båda två skulle lägga av samma stund de inte tyckte att idrotten var det roligaste i hela världen.

Det finns något genuint i det som jag hyser stor beundran för.

På måndag kväll tittar jag på säsongspremiären av lilla sportspegeln.

Självklart för att Charlotte Kalla är årets första gäst.

Jag skrev redan i September om Charlotte Kalla när jag listade mina favoriter i idrottens värld. Nu verkar resten av Sverige också hittat henne.

Det jag framförallt fastnade för då var hennes inställning. På samma masochistiska sätt som Carolina Kluft plågar hon sig själv under träningssäsongen för att prestera i tävling.

Och som hon presterar.

20 år ung är hon redan en av de främsta i världen.

Men jag tycker det är beklämmande att våra svenska sportjournalister inte kan låta bli att lyfta henne till skyarna. För så fort det kommer fram en ny stjärna så tappar våra reportrar och journalister verklighetsförankringen fullständigt.

Exempel. Vinterstudions programledare André Pops frågar vinterstudions expert: Vad betyder Charlotte Kalla för svensk skidsport?

Frågan är tuff, hon är trots allt relativt ung och lovande, och har inte så jättestora meriter bakom sig. Experten kunde därför ha svarat att "Hon kan bli en bra förebild för unga" eller "Vi ska inte dra så stora växlar på detta, hon är fortfarande ung..."

expertens svar: "Hon betyder allt."

Vilar verkligen svensk skidsport på Charlotte Kallas vältränade axlar? Nej.

Faktum är, att ingen kan förvänta sig att en så ung skidåkare som fortfarande är i en utvecklingsfas ska prestera nu, inte i nästa VM eller ens i nästa OS 2010. Som 25-27-åring kanske. Men inte sjutton ska vi begära att hon spöar Virpi Kuittunen som är att betrakta som ett fysiskt vidunder i jämförelse.

Men det är klart. Kalla lär ju strunta fullständigt i vad de heter. Hon kan vinna iallafall.

I -90talets linda talades det i intelektuella kretsar (nåja) kring begreppet ironi och dess död. Vi vet alla att ironin inte dog, den blev bara åsidosatt av människor som saknade humor.

I kölvattnet av elfte september har humorn i stort varit på dekis, och ersatts av en allvarsam ton, främst i frågor om utrikes politik, men även i andra frågor. Det har helt enkelt inte varit okej att skämta om allvarliga saker.

Men nu är någonting på gång.

Högst ovetenskapligt, väldigt subjektivt och helt utan anspråk på att nåla fast just detta datum till Humorns Återkomst, så har jag gjort en upptäckt.

Jag fann tre av varandra oberoende krönikor som alla använde sig av en tydlig sarkastisk ton när de förklarade ett fenomen. Samma dag.

Jag insinuerar ingenting, jag hoppas bara att den här trenden håller i sig.

Världen behöver mer humor, gärna varierat med syrlig sarkasm och illa dold ironi och kryddat med bitter cynism.

Själv tänker jag göra världen bättre genom att aktivt upprätthålla samtliga former av humor på något sätt.

Sen får du kalla mig pajas om du vill.