Här kommer tre inlägg med en gemensam nämnare.

I en krönika i Journalisten berättar Kjell Häglund med hänvisning till en annan tidsskrift, att DN upplåtit mängder av debattutrymme till Jan Björklunds inlägg i skoldebatten. Men samtidigt valt att inte publicera ett enda motinlägg. Det finns nämligen massor med forskning och debattörer som inte håller med Jan Björklund. De har alla sökt utrymme på DN debatt och fått nobben. Den här kröniskan publicerades i september förra året, men inget har hänt sedan dess.

Vilket förklarar Aftonbladets artikel idag. Det talas om skolpolitikern Jan Björklund, snarare än partiledaren Jan Björklund. Han har nämnvärda problem att prata allmänpolitik, och förknippas bara med skolfrågor.

 Det tredje inlägget plockar jag från svt text, som berättar om att stora luckor i geografikunskaper bland svenska barn i tredjeklass. Många vet inte namnet på finlands huvustad. Och bara var femtionde person kan nämna två svenska nationalparker. Undersökningen som gjordes av några studenter på Umeå universitet ska lämnas till skolministern.

Hur går det med kunskapsskolan, Jan?

Igår kom beskedet som hela nationen väntat på. Och dessvärre var det ett negativt och tragiskt besked.

Den försvunna tioåriga flickan hade hittats död, efter att 42-åringen erkänt mord och pekat ut platsen där kroppen låg.

Sveriges Radio bröt alla sändningar i hela landet på söndagskvällen vid nittontiden för ett extra meddelande. Det, mer än något annat, talar för hur stort allmänintresse det finns kring fallet. Polisen hade hittat Engla och den häktad 42-åringen hade erkänt att han dödat henne.

I ett tidigare inlägg beklagade jag mig över den klumpiga bevakning som varit kring fallet med Engla. Det har varit på löpsedeln flera dagar i rad, i bästa tabloidstil.

Och nu får vi betala för det.

Det är så sorgligt och hjärtskärande att ingen kan gå oberörd av det hela.  För nu vet alla vad som hänt. Och med den bevakning som varit, så kan väldigt många känna att de kände Engla. Som en försvunnen vän. Och nu är hon död.

Men vem tar ansvaret för att tala om detta, på ett bra sätt?

Aftonbladet? Expressen?

Jag tänker främst på de som verkligen kände Engla. Klasskamraterna, släktingarna och familjen.

Mamman.

Plötsligt har hennes dotter blivit en riksangelägenhet, och i allt detta finns en gränslös sorg med det värsta som kan hända.

Jag tänker på det här och känner att det är dags att sluta rapportera. Det finns inget mer att profitera på. Det finns inget utrymme för braskande rubriker och löpsedlar.

Däremot finns det anledning att tala om det som hänt. Hur reagerar vi på döden? Hur hanterar vi så definitiva och tragiska händelser? Vem är jag att tycka och tänka om en person som jag aldrig känt, förrän hon raporterats försvunnen?

Och vad säger vi till de barn och ungdomar som följt fallet på teve, i tidningar, på nätet och på radio? Hur reagerar de, och hur hanterar de de känslor som bubblar inombords, av skuld, obehag och oförklarlig nedstämdhet.

Tankarna kan bli stora och frågorna blir nästan existentiella.

Och svaren finns inte i kvällens tidning.

Tänk att Sverige först nu upptäckt Doktor Kosmos.

Hallå, vad gjorde ni 2002?

"Doktor Kosmos lägger upp en mediastrategi" har spelats flitigt på P3 sedan den släpptes som singel för en månad sen.

Och den människa som lyssnar på den låten och inte hajar till måste vara helt bakom flötet.

Låten är så meta som en låt kan bli.

Meta är egentligen ett prefix. Men meta används när man till exempel pratar om hur man pratar. Då blir det meta. Eller om jag sitter och skriver att jag sitter och skriver. Då är det meta. 

Att doktor Kosmos sjunger om hur dom ska marknadsföra sin kommande skiva, med låten där de sjunger om hur de ska marknadsföra sin kommande skiva är ganska fyndigt och väldigt, väldigt meta.

Tydligen är hela skivan rakt igenom meta. Måsta skaffa den.

Och nu är Doktor Kosmos verkligen etablerade. De syns och hörs i nästa varje media. Det är väl en del av deras mediastrategi. Men så var det verkligen inte när jag började lyssna på dem.

Det var i gymnasiet, typ för sex år sedan när min kompis spelade upp Borgarsvin och Doktor Vänster. Sedan dess är jag fast som Kosmos-fan , även om jag inte skyltar med det.

Förresten tyckte jag förra skivan Ett Enkelt Svar var riktigt bra. Så det så.

Ibland blir jag så upprörd att jag nästan skakar.

Igår var en sån dag.

Att en 10-årig flicka försvinner spårlöst hör inte till vanligheterna. Fallet i sig är så makabert att det allmänintresse som finns är helt naturligt. Och självfallet ska medierna rapportera om det.

Men inte fan är det okej att sälja lösnummer med så kraftigt vridna löpsedlar som kvällspressen gjort i flera dagar nu.

Såväl Aftonbladet och Expressen blåser upp nyheten på ett vedervärdigt sätt. Det finns - som jag ser det - ingen som helst anledning att exponera nyheten på ett så vinklat sätt. Det är lite brittisk tabloid över det hela, och det lämnar alltid en fadd eftersmak.

Och att smälla upp det på löpsedeln dag efter dag känns bara fel.

Syftet med löpsedlar är att sälja lösnummer. Punkt.

Att göra en personlig tragedi till förstasidesstoff flera dagar i rad med hårddragna analyser, presentera teorier som fakta och svartmåla misstänkta som nekar till brott som skyldiga är inte annat en oetiskt.

Lägg ner expressen. Lägg ner Aftonbladet.

Här kommer ett inlägg i temat

Det var väl ingen som trodde att han var slut?

Jag sitter hemma här på söndagskvällen och lyssnar på radiosändningen från den sista matchen i grundserien för Colorado Avalanche via internet. Laget är redan klara för slutspel, även om det såg mörkt ut för drygt två månader sedan.

Men precis innan deadline för övergångar så kom nyheten som fick hela hockeyvärlden att hicka till.

The return of Foppa.

Peter Forsberg har vunnit Stanley Cup två gånger och blivit vald till ligans bäste spelare, bland annat.

Men nog var det många som tvivlade nu när det blev klart att Foppa återvänder till Denver och Colorado Avalanche som han spelat för under större delen av karriären.

Skadeförföljd, gammal och bristande motivation talades det om. Säg den hockeykrönikör som inte redan bett Foppa ställa skridskorna på hyllan, att han aldrig blir lika bra som han en gång var.

Men ta mig tusan. På åtta matcher - efter ett låååångt skadeuppehåll utan hockey - kliver Foppa in och lyfter hela laget med ett mål och tretton assist.

För gammal?

För dålig?

I den här matchen som jag lyssnar på har Foppas passat fram samtliga Colorados tre mål.

Slutspelet börjar snart. Och nummer 21 har precis blivit varm i kläderna...

Hon kommer in på isen iklädd en HV71-tröja och ett par konståkningsgrillor. Hon får sportradions hyperpratande kommentatorer att faktiskt vara tysta i två minuter. Hon får 7000 människor att vråla när den sista tonen ebbat ut.

Och jag kan bara hålla med.

Fan i helvete vilken röst hon har, Amy Diamond.

Ungefär nu ska jag börja mitt försvarstal. För jag är absolut ingen beundrare av Amys trallvänliga tuggummipop som fastnar på hjärnan som suget efter nikotin för en kedjerökare.

Såhär var det: Jag stod och väntade på tunnelbanan och lyssnade på Sportradion genom min mobil, där de under en halvtimmes tid bara pratat inför hockeymatcherna som skulle börja. Inte jättespännande.

Men så händer något. Sportkommentatorn säger att det ska bli nationalsång framförd av Amy Diamond, "så vi ska också lyssna på det".

Jag har lyssnat på mängder av timmar på sportradion, men det här var första gången jag hört nationalsången framföras i sändning.

Men med facit i hand, så var det värt det.

Amy Diamond sjöng som en fågel, och i bakgrunden skrålade 7000 smålänningar i kör.

Vilken inramning. Vilken fest.

Och jävlar i helvete vilken pipa hon har, Amy.

Hennes musik har jag inte mycket till övers. Men samtidigt kan jag inte klandra henne. Hon är typ tolv år gammal eller nåt, och ingen kräver att hon ska leverera tung lyrik. Som popartist får hon utstå att inte bli accepterad i alla läger.

Samtidigt önskar jag att hon någon gång i karriären ger sig på lite djupare musik, med mer mening än "Like a shooting star..."

Med de röstresurser hon besitter så kan jag inte annat än beundra henne.

Matchen då?

HV vann med 4-0, och det står 2-2 i matcher.

Ny fight imorgon måndag.

Idag ändrade jag titeln på bloggen.

Världens största sandlåda blev en ganska medioker blogg.

Ändringen motiveras med att... ja, det är en ganska medioker blogg.

Den sjunde juni förra året startade jag den här bloggen. Dels för att jag hade (och fortfarande har) ett enorm behov av att uttrycka mig i skrift, och dels för att jag var uttråkad.

Självfallet gick jag in med attityden min-blogg-är-bättre-än-din-blogg och gick högtravande på och skrev om allt och inget, med ett högmod som kändes naturligt. Blogginläggen duggade tätt, men jag förstod redan då att jag inte kommer hålla den intensiteten hela vägen.

Högmodet finns kvar, absolut. Men jag har insett att ingen annan bryr sig om vad jag skriver. 

Sedan tre-fyra månader tillbaka har bloggandet blivit mer sporadiskt och ganska osammanhängande, och jag tror det passar bra för mig.

Orka sitta framför datorn i timtal och skita ur sig åsikter som ingen ändå bryr sig om.

När jag startade bloggen för typ nio månader sedan hade jag precis slutat skolan och behövde ha någonting att göra.

Idag har jag ett kanonjobb där jag får skriva och uttrycka mig kreativt. Jag har en ny, egen lägenhet och ett överhuvudtaget ganska bizzy liv.

Jag behöver inte sitta och blogga. Det finns viktigare saker i livet just nu.

Så jag tror titeln passar bra just nu.

Det här är ju trots allt, en ganska medioker blogg.

Antingen är jag som saknar "koll" eller så har politikerna skött sig utomordentligt bra på sistone.

Jag kan inte erinra en enda politisk skandal senaste två månaderna.

Fast det är klart. Politiska skandaler kommer alltid dyka upp. Och det är inte graden av skandal eller konsekvenserna av det som kommer diskuteras.

Medierna behöver skandaler. Framför allt i tider då det varit tyst ett tag.

Så var extra vaksam vid nästa skandal som "rullas upp". Det föreligger sällan någon slump i att en politiker hängs ut. Frågan är bara vem som kommer få bära hundhuvudet för vår kollektivt uppdämda ilska mot etablisemanget.

Den finns där. Ilskan mot makten finns alltid där. Det behövs bara en liten gnista för att drevet med KG Bergström och expressens ledarsida i spetsen ska rycka ut och bränna häxor.

Snart kommer skandalen. Det är bara en tidsfråga.