Jag kan inte direkt påstå att jag känner mig optimistisk efter att ha lyssnat på sveriges två mäktigaste partiledare i en timmes direktsändning.Jag tycker debatten var tråkig. Och då ska ni veta, att jag ingalunda föraktar politiken eller politikerna. Men efter en sådan här tillställning (partiledaredebatten i AGENDA) förstår jag att politikerföraktet i samhället finns, och ökar.Både Mona och Fredrik schabloniserar folket till en grå massa, bestående av - i ena fallet - sjuka ensamstående mammor som betalar för de rikas skattesänkningar, och i andra fallet av föredetta arbetslösa som är jätteglada när de äntligen får gå till jobbet, och dessutom får lägre skatt.Gissa själv vem som framför vilken schablon.Men jag tror inte att Mona och Fredrik egentligen ens bryr sig om de här grupperna. De använder dem endast i retoriskt syfte.Faktum är att jag - rent partipolitiskt - inte bryr mig så mycket om vilket partiblock som styr Sverige. Det som skrämmer mig är att inte ens partiledarna verkar bry sig.jag menar, det saknas visioner. Varken Mona eller Fredrik visar känslor, passion eller ens ett uns av engagemang. Men de pratar fint om rättvisa.Scenen är den samma som den varit i flera år. Fast Göran har bytts ut mot Toblerone-Mona, och Freddan, ja han pratar om Sverige, sänkta skatter och jobb, jobb, jobb precis som förr. Som om han fortfarande satt i opposition.Ibland fastnar de i rena teknikaliteter när de försöker fördjupa debatten. Procentsatser, statistik och siffror. Säkert viktigt men ack så ointressant teveunderhållning.Men det är klart, politik behöver inte vara underhållande. Huvudsaken är ju trots allt att politiken som drivs är rättvis, demokratisk och bra för medborgarna.Och det är där det stora problemet finns, som jag ser det.Medborgarnas mandat till samhället är högst marginellt, då vi alltföroftast tvingas välja mellan två dåliga alternativ. Pest eller kolera. (s) eller (m).Och det här kallas för demokrati. En gång var fjärde år.Nu skulle jag vilja sväva iväg ännu mer och skriva nåt om hur det svenska samhället systematiskt urholkar demokratin för att skydda blockpolitiken. Hur gamla partier genom urgamla mandat och mångmiljonbidrag behåller greppet om makten, medan nya partier effektivt och systematiskt kvävs ihjäl.Men jag ska inte sväva iväg mer. Det vore förmätet av mig eftersom jag inte sitter på tillräckligt med fakta. Men känslan jag har efter dagens debatt är misströstan.Inte för att vi i Sverige är på väg utför. Men för att världen i stort är full av orättvisor som politikerna fullständigt skiter i. Jag tänker på Burma, Darfur, Belarus, till exempel.Riktiga länder med riktiga problem. Vi snackar krig, svält, militärdiktaturer och storskalig korruption.I Sverige pratar Mona och Fredrik om pensionssystem och a-kassa, som om det spelade någon roll.Det är klart det också spelar roll! Men till vilket pris ska vi disskutera privatiseringar, när halva världens folk fortfarande lever i fattigdom?klart demokration är urholkad. Och så har freddan och Mona mage att stå och prata om rättvisa.Klart föraktet mot politikerna ökar när de står där och ljuger.

Partiledarna Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt debatterar på Agenda ikväll.

På förhand känns som att mycket av kommande halvårets politiska agenda kommer sättas ikväll. Nu, mer än tidigare blir motsättningarna mellan partierna tydligt.

Jag ska inte säga att det blir en spännande debatt, men det blir intressant att höra vad de har att säga. Och framförallt, visst är det faschinerande hur samma verklighet kan upplevas så olika.

Jag skrev i tidigare inlägg en jämförelse mellan olika bemärkelsedagar, och raljerade över att kanelbullens dag fått mer uppmärksamhet än internationella barndagen. Nu finns det bevis för att kanelbullens dag ÄR större än internationella barndagen.

Nåja, om nu google kan räknas som bevis.

En sökning på "kanelbullens dag" ger 209 000 träffar, vilket får anses vara en hög siffra. "Internationella barndagen" ger bara 54 100 träffar. Om vi tar bort ordet Internationell, så får vi ändå bara 75 900 träffar, alltså tre gånger färre än kanelbullens dag.

En del av problemet med barndagen tror jag är att vi inte vet riktigt hur det ska uppmärksammas. Jag dryftade detta perspektiv med en av mina kollegor, som genast kom med ett förslag.

-Kan vi inte slå ihop kanelbullens dag och internationella barndagen, och bjuda alla barn på bullar?

Det vore väl nåt för kidsen! Rena rama julafton. Här kan vi snacka tradition med potential.

Vi firar en god sak - med godsaker.

jag tänkte ge mig på ett försök att definera sandlådelogiken.

Men du kanske har en annan defnition?

Jag har använt mig av ordet sandlådelogik tidigare också. Politiker är generellt duktiga på sandlådelogik när de debatterar. Istället för att svara på en direkt fråga så hoppar de på sin motståndare med motangrepp, och försummar på vägen sakfrågan fullständigt. De ger ett svar, men sakfrågan förblir obesvarad.

Man kan tycka att det är ett förkastligt sätt att argumentera på. Man kan också säga att de är duktiga politiker.

Det beror på hur man ser på det.

Sandlådelogik används annars oftast när man disskuterar frågor som fildelning ("om det finns gratis tänker inte jag betala") eller har gräl som urartar ("Det var han som började!").

Sandlådelogik är - enligt min mening - en småsint eller ofullständig tankebana. Som verbal pajkastning.

Kanske har man tappat perspektivet. Kanske har man tappat bort sakfrågan och ägnar sig åt personangrepp.  

Men om man sätter sakfrågan i perspektiv är det lättare att komma åt kärnan i frågeställningen.

Håller du med mig? Jag ser gärna fler och bättre definitioner på begreppet!

Nu till något helt annat och i sammanhanget mycket viktigare.

journalisten.se  skriver att det finns bevis för att militärdiktaturen i Burma är kriminell.

Men det visste vi ju redan. Att det finns bevis kan däremot vara bra i en framtida krigsrättegång, om det nu kommer så långt. 

Dokumenterad avrättning av journalister torde vara tillräckligt för att världen ska reagera kraftigt.

Eller?

Det kanske krävs "massförstörelsevapen" och tonvis med olja för att världen ska reagera mot en vidrig diktatur.

Perspektiv var det vi talade om.

Igår fick jag möjligheten att lyssna på Maria Söderberg, en författare och fotograf som engagerat sig i Vitryssland. Framförallt har hon fokuserat på den misär som drabbar barn och unga i Belarus.

Trafficking, prostitution, drogmissbruk, misshandel...

Det är en dyster bild hon målar upp när hon berättar om det Belarus som hon arbetar med.

Dels är det fattigt, men framförallt så är det hjälplöst tillstånd. Det finns ingen som vill ta tag i de enorma problem som finns där. Ingen vill ta ansvar. För den som tar ansvar kan även bli kritiserad. Och ingen vill ju bli kritiserad.

Och hopplösheten. Den som så tydligt kommer fram när vi börjar fundera över vad vi kan göra åt situationen.

- Vi kan bara stå på åskådarläktaren. Vreden måste komma underifrån. Det är folket själva som måste reagera, säger Maria Söderberg.

- Men vi måste ändå visa att vi bryr oss. Det är viktigt.

Läs gärna om Maria Söderbergs engagemang i Belarus på vitryssland.nu.

Ibland känner jag mig så maktlös.

Jag blir förbannad. Jag blir arg, ledsen, besviken, sårad, och allt jag tror på... Allt gott jag tror om världen bara raseras.

Genom DN berättar Liselotte Agerlid om hur juntan krossade motståndet i Burma. I artikeln berättar hon om hur militären med 400 000 man(!) fick full befogenhet att slå ner demonstranterna.

- Vi kommer nog aldrig få bekräftat antalet dödsfall, säger Liselotte.

Jag tappar allt förtroende för världen, som låter det här ske.

Men jag har inte tappat hoppet. Det finns fortfarande möjligheter för världen att agera. Nu närmast genom en FN konferens som ägnas helt åt Burma.

Hoppas de kan få allt prat att bli handling. Jag menar, prata är de duktiga på i FN. Visa handlingskraft också!

Fortsättning lär följa.

Den första måndagen i oktober är av tradition känt som internationella barndagen i Sverige. Tyvärr är det bara ännu ett tecken på att vi inte tar barnen på allvar.

Tyskland försvarade sitt VM-guld när de vann finalen mot Brasilien på söndagen. 2-0. Birgitte Prinz var som vanligt guldmakerska för tyskarna.

Och självklart satt du klistrad framför teven och såg hela matchen med stor spänning?

Nä, förmodligen visste du knappt att det varit fotbolls-VM nu. Sådär i förbifarten noterade du kanske att Sverige förlorade mot USA i gruppspelet och missade avancemang. Men att det varit final, det hade du nog ingen koll på. Orka bry sig, liksom.

Visst är det synd att fotbollsdamerna inte får samma uppmärksamhet som herrarna. Men så ser världen ut 2007.

Samma orättvisa kan vi applicera på hur vi firar olika bemärkelsedagar och högtider.

Midsommar och julafton är ganska enkla dagar att fira. Nyår och påsk lika så. Det finns en inpräntad tradition kring att samla familjen och äta gott, ge klappar till varandra eller fyra av raketer och hoppa groda runt stången.

Men så kommer en dag som denna. I kalendern står det internationella barndagen, och ingen vet riktigt vad det innebär. Det kan man ju inte fira. Jag menar, hur ska vi vuxna människor fira barndagen? Det går ju inte. Nä, tacka vet jag kanelbullens dag och fettisdagen. Då kan man döva samvetet med strösocker eller mandelmassa på degklumpar. Men hur sjutton ska vi fira barndagen? Ska vi ge dem presenter eller vadå?

Jag hoppas du redan förstått den ironiska tonen i mitt resonemang.

FN instiftade barndagen redan 1954 för att uppmärksamma barns situation världen över. Tanken är att öka förståelsen mellan barn och ägna dagen åt aktiviteter som främjar barn i FNs anda.

Jag tycker vi ska ta det här på största allvar. Det finns alldeles för mycket orättvisa och elände som drabbar barn världen över, men även i vårt land.

Visst är det synd att kanelbullens dag får mer uppmärksamhet än internationella barndagen. Men så ser världen ut 2007.

Den uppmärksamma har märkt att min blogg varit helröd senaste dagarna.

Den mindre uppmärksamma undrar naturligtvis varför min blogg varit helröd. Nu är iallafall ordningen återställd.

Det var inte jättesnyggt med röd bakgrund.

Jag hejar hursomhelst på folket i Burma. De har visat ett stort mod och varit exemplariska i sitt uppror mot militärdiktaturen.

Nu är det banne mig upp till världens ledare (USA och Kina) att se till att agera.

För visst är det så, att 5 miljarder människor kan protestera, men så länge USA och Kina ger tummen upp så behåller juntan sitt järngrepp.

Burma är på sätt och vis en miniatyr av världen. En liten klick människor som vältrar sig i lyx medan folket bor i misär. Globalt är det ju också så, att en procent av jordens befolkning delar på hälften av jordens tillgångar, medan över hälften av befolkningen lever som fattiga. Ungefär. (jag vet inte de exakta siffrorna, men du hajar poängen).

Men jag tror det är kört för juntan nu. Signalerna från USA har varit ganska tydliga.

Nu har folket sagt sitt, nu är det upp till världens demokratiska ledare att sätta ner foten.

Det är de skyldiga Burma och dess folk.