Jag vet inte riktigt hur parterna försöker lösa konflikten i avtalsrörelsen. Men nu är iallafall Bamse friad från lockout.

Avtalskonflikten mellan tidningsutgivarna och journalistförbundet utvidgades igen under onsdagen.

Och för oss som inte direkt berörs av striden är det ganska tråkigt att följa utvecklingen.

Ungefär lika tråkigt som krigsrapportering från ett land långt långt bort hemifrån.

Men parterna bjuder iallafall på underhållning.

Journalistförbundet varslade flera dagstidningar med lockout, och lyckades bland annat varsla tidningen bamse!

Mycket roande tycker undertecknad, och undrar om Kristoffer Robbin, Lilla ru och Tiger blir strejkvakter. Kä-kä-kära nån då! säger Nasse och skakar som om han sett en heffaklump.

Men lugn, bara lugn. Nu har journalistförbundet dragit tillbaka sitt varsel mot Bamse.

Varslet mot bamse var ett misstag, erkänner förbundet och tog därför bort det.

Tur var väl det. Annars hade det blivit tyst i sjumilaskogen.

Pedagogen har stått vid vändkorset och hälsat alla besökare hjärtligt välkomna i över två månader.

Han står där med ett fånigt leende och bugar för varje ny besökare. Han delar även ut stämplar till dem som besökt bloggen en gång tidigare, och hälsar artigt "välkommen åter", med det där dumfåniga leendet.

Han har även koll på intäkterna vid entreen och räknat kassan. Ingen svår matematik där inte. 

Man blir inte rik på gratis inträde.

Men pedagogen är nogrann. Han håller räkningen där vid vändkorset, och konstaterar att det snart finns anledning att fira.

- Snart tusen! säger pedagogen och viftar frenetiskt med armarna, och ler så där fånigt som bara han kan.

Det är med ett stort intresse jag följer den pågående avtalsförhandlingen mellan journalistförbundet och tidningsutgivarna.

Eftersom konflikten drar ut på tiden och blir mer och mer infekterad, så är det faschinerande att följa utvecklingen.

Det är ett prekärt läge minst sagt. Medierna ska vara med och följa avtalsförhandlingen, men det finns intressekonflikt från båda håll. Både från journalisterna och från tidningsutgivarna.

Ett exempel på detta är Dagens Nyheter, som enligt journalisten.se, inte låter sina egna reportrar bevaka konflikten.

Är det bara jag som känner lukten av nåt ruttet...

Vidare läser jag om en man som jobbat som journalist i över trettio år, men ändå tjänar mindre än 22 000 i månaden. Kanske tur att man inte blev reporter trots allt.

Den svenska läktarkulturen är fantastisk på många sätt. För trots att alla fotbollslag bytt bort klubbkänsla och lojalitet mot klubbsouvenirer och reklamutrymme, så står ändå fansen kvar på ståläktarna och sjunger för "sitt" lag.

De inbillar sig någonstans att de som spelar gör det för deras skull, för lagets skull. Och så länge den illutionen håller, så kommer helt vanliga människor att jubla varje gång rätt lag gör mål.

Som om det spelade någon roll.

Idag var jag på råsunda och beskådade lite läktarkultur. Hammarby tog emot norska Fredrikstad, och självklart var södra ståläktaren halvfull med helfulla bajare.

De sjöng, de klappade takten, de hoppade och de hoppades. Visst låter det mäktigt när tusen personer bildar kör, även om de kanske kunde sjunga nåt mer sofistikerat än SOPA IDIOT BONNJÄVEL LEE BAXTER.

Själv satt jag på östra läktaren (på långsidan) och tittade på matchen. Spelet var stundtals så sövande, att jag för allt i världen inte förstod vad som får klacken att sjunga så entusiastiskt.

Sedan tänkte jag, att de antagligen sjunger ramsor för att slippa se matchen. För en stund får de helt enkelt förenas i den kärlek de har. Inte för fotbollen, inte för varandra.

Men för sitt lag.

Och det är, om inte beundransvärt, så iallafall lite gulligt.

När jag "kom på" idén att kalla min blogg för vuxendagiset, tyckte jag det var fyndigt eftersom det antyder en lekplats för vuxna. Och det är ju perfekt för mig som pedagog att lära våra vuxna barn veta hut. Trodde jag.

Är man lite cynisk och lagom bitter som jag själv, är det kul att se Världen som en gigantisk sandlåda. Vuxna människor beter sig som barnrumpor, debatter som mest liknar pajkastning och griniga personer som ser så kissnödsiga och arga ut, att de mest av allt verkar behöva en kram.

Politiker som ljuger. Tjänstemän som fuskar. Företag som gör profit på människors olycka. Reklamare som skapar orealistiska ideal. Lapplisor som bara gör sitt jobb. Advokater som bryter mot lagen. Mäklare som roffar åt sig vinster med lockpriser. Experter som hycklar. Idrottare som dopar sig. Och så den där förbannade melodifestivalen...

Det är bara lek. Världen kommer aldrig lära sig, och den kommer aldrig se ut som jag vill.

Och nu måste jag hitta på en ny titel på min blogg. Vuxendagiset finns tydligen redan.

Skolpolitiken har alltid varit ett skämt. Det blir så tramsigt när det talas vackert om elevdemokrati och elevinflytande. Men är det någon som vet eller bryr sig om vad barnen själva vill?

DN är återigen centrum för den senaste debatten om skolan. Nu är det skolken som står i fokus, med beräkningar om att så många som 10 000 barn skolkar regelbundet och "far oerhört illa".

I sak har jag inte så mycket att invända mot artikeln, mer än att jag får en fadd smak i munnen av retoriken. Jag får känslan av att artikelförfattaren förmedlar budskapet "gå till skolan så blir du lyckligare och smartare oavsett varför du skolkar, för om du skolkar så kommer du - förr eller senare - börja knarka"

Skolk framställs som en spikrak väg in i kriminalitet och droger, medan skolor och soss-kärringar skyller på varandra och står handfallna för problemet.

 Riktigt såhär illa är det inte, och även om det vore det, så finns inte svaret i närvaroprotokollen.

Vi ska inte släpa barnen till skolan och kedja fast dem vid skolbänken. Skolket är inte problemet!

Skolket kan vara ett symptom på missnöje, eller en signal på att man mår dåligt. Eller far illa.

Kalla mig naiv och skicka mig till Nordpolen. Men jag tror att det räcker med att fråga barnet hur han/hon mår. Ibland kanske det räcker med en kram. Det behövs inga rikstäckande skolkregister eller "regelbunden sammanställning av frånvarostatistik från Sveriges alla skolor."

Barnen behöver nån som bryr sig. Någon som lyssnar och kan hjälpa. Lite medmänsklighet helt enkelt.

Jag vet att det finns barn som far fruktansvärt illa också. Tänk bara på hur många samtal BRIS får... Tänk på alla dem som inte vågar ringa...

Men det är sällan skolket som är problemet.

Jag har alltid förespråkat elevdemokrati. Tänk om barnen och ungdomarna på riktigt fick vara med och påverka. Visst vore det underbart om de fick ansvar och tillit och möjligheter. På samma sätt som vuxna väljer åt barnen idag, borde de väl få välja själva. De kanske har fantastiska idéer om hur man kan göra skolan bättre, intressantare, vackrare. De kanske vet hur man kan stävja mobbing. De kanske kan lära oss vuxna någonting...

Kanske vill de välja bort skolan. Vad skulle socialtjänsten säga då?

Jag visste inte ens att industrisemestern existerade längre.

Men enligt Aftonbladet har hundratusentals svenskar återvänt till jobbet just idag.

Nya, bättre vanor. Smartare rutiner och mer spänning i vardagen. Och självklart mer motion och nyttigare kostvanor. När semestern tar slut och slentrianen tar vid så ska vi till varje pris undvika fjolårets fadäser.

Ut med det gamla. In med det nya. Friskare, sundare och gladare ska vi bli genom enkla knep, allt genom recept från karriärcoacherna på kvällspressen.

Jag reciterar en vän som började jobbet förra veckan.

- Nu är det bara nitton veckor kvar till julafton.

Dämon: Tyskt ord som betyder samma sak som det snarlika svenska ditot, demon.

Den härstammar från Grekiska mytologin och är ett slags gudaväsen av lägre ordning.

Aktuell: Ingmar Bergman har hyllats av en hel värld då nyheten om hans bortgång kom. Och sällan har väl dämonerna kännts så närvarnade.

Nu rullar Bergmanfilmerna på teve igen, för de som inte får nog av dämoner.

Kommentar: Ingmar Bergman blev 89 år gammal.(1918-2007)