Jag har viss förståelse för svenska medier.

Trots det är jag lack.

Varför har de så dålig bevakning av tennisen?

Jag var inte så stursk i mina blöjor, krypandes på alla fyra när Björn Borg skördade framgångar på tennisplanerna runt om i världen. Mitt intresse för tennis har kommit på senare år, men medierna har knappast hjälpt mig.

Tennisen har varit en självklar del av svensk idrotts-TV-historia sedan decennier.

Förr kollade "alla" på tennis, och säg den medelålders Svensson som inte vet vem Ivan Lendl, John McEnroe och Jimmie Connors är. Dessa herrar var aktiva för femton - tjugoår sedan.

Nu är det nya tider. De flesta, men långt ifrån alla, vet vem Roger Federer är, och upp med handen alla ni som vet vilket land serben och fjärdeseedade Novak Djokovic kommer ifrån.

Novak vem? tänker du nog.

Wimbledon är stort, oavsett om Björn Borg är med eller inte! Varför är nyhetsbevakningen från wimbledon i svenska dagstidningar begränsat till resultatrapportering? Skärpning!

Fast just nu måste jag erkänna att nyhetsvärdet är ganska lågt.

"Alla" betrodda spelare har vunnit, och några skrällar har det knappast varit tal om. Visst, seedade spelarna Juan Antonio Chela (24), david Feder (17) och Tommy Robredo (11) blev utslagna, men både Björkman och Söderling är vidare till tredje omgången.

På damsidan blev Dinara Safina (12) utslagen av en japanska, och Tatiana Golovin (17) fick respass mot Tamira Paszek. I övrigt en parad av favoritsegrar. Gäsp.

Wimbledon börjar på riktigt i kvarten i år. Då ska till och med jag kolla på tennis.

Det är skillnad på folk och folk. En bloggare blir aldrig krönikör, och en krönikör ska icke förväxlas med kolumnister.

Aftonbladets krönikör... förlåt, kolumnist Anna Ekelund, har i en fantastisk krönika, jag menar kolumn, satt fingret på exakt rätt punkt.

Hon lindar in sig själv i ett obegripligt resonemang innan hon fäller sig själv på mållinjen. Trots detta är hennes krönika, förlåt igen, kolumn, full av moderna sanningar.

Det handlar om krönikörer, wannabes och bloggare. Främst bloggare.

Jag citerar, rakt och utan cencur:

"Att beskriva sin egen vardag är populärt. Aldrig har det funnits så mycket navelludd till allmän beskådan. Att skriva för publik är att vara sin egen karikatyrtecknare och efteråt ska de där bloggarna skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord."

Du förstår kära läsare, att jag just nu tänker förvilla mig in i ett svårt och kanske obegripligt resonemang. men jag ska försöka förklara mig så pedagogiskt jag bara kan utan att fördumma min publik.

För att du lättare ska förstå kan det vara bra om du läser krönikan i fråga.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1106199,00.html

Anna har rätt i sak, bloggarna är oftast fullständigt oitressanta att läsa om för allmänheten. Vad du åt till frukost, vilken tid du gick till affären eller vem du träffade i charkdisken är helt ovidkommande för alla utom din närmsta krets av vänner och dig själv.

Om det inte var så att du åt frukost med kungen, gick till affären minuterna innan du skulle föda barn, eller om du träffade justin Timberlake vid charken. För då finns det ett nyhetsvärde. Och det är där den största skillnaden mellan bloggare och krönikörer finns.

En krönikör som uttrycker en åsikt och skriver ner den, blir publicerad med ansvarige utgivarens goda minne. Krönikören får betalt, och många kommer läsa artikeln. Och människor kommer tycka till om den, förutsatt att den är intressant. Är krönikan ointressant är det en dålig krönika och därför helt irrelevant.

En bra artikel bör vara sant, relevant, intressant.

En blogg däremot behöver inte vara sann eller relevant, men kan ändå många gånger vara mycket intressantare än en krönika. För det finns inget krav på innehåll eller språk. Det är befriande politiskt inkorrekt och ett enkelt sätt att föra fram en åsikt ocencurerat.

Och så länge du håller sig inom sveriges rikes lagar så får du skriva vad som faller dig in.

Anna försöker ringa in ett fenomen, bloggen, som något alla gör men få begriper sig på. Jag tror att Anna tycker alldeles för många tycker till om alldeles för mycket som är alldeles för ointressant. Anna, som är kolumnist, ser sig själv hotad av alla halvdanna bloggare som urlakar hennes område -åsiktsskitandet.

Men hon snubblar in sig, eftersom hon faktiskt inte rakt ut säger vad hon tycker om bloggar och dylikt. Vi kan bara ana, genom att ( samma citat igen) "...skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord."

Förstår du ungefär vad jag menar? Jag hoppas det.

Men det viktigaste är att du faktiskt läst hela mitt långa inlägg. Det måste betyda att det var intressant. Eller hur?