Nu är Jan Björklund i farten igen, och jag darrar till så fort jag ser eller hör hans namn.  

Aftonbladet skriver att centern, folkpartiet och moderaterna är överens om att försöka införa skolplikt från 6-årsåldern och tioårig skolgång.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1096677,00.html

Jag kan inte rå för det, men jag är rädd för karln. Jag kan inte för mitt liv förstå hur han resonerar kring skolfrågor. Än mindre förståelse har jag för att han av alla numer är skolminister. Hur gick det till?

Ett inlägg i bloggboken räcker liksom inte för att jag ska få ur mig allt jag tycker om hans skolpolitik, så jag ska försöka fatta mig kort. Skulle gärna redogöra för mina argument, men det skulle krävas en mindre uppsats för det.

Jan Björklunds skolpolitik skapar ett utanförskap och ökar klyftorna i samhället. De svagaste eleverna får mindre möjligheter att hävda sig medan de normalbegåvade får större krav på sig.

De som - av någon anledning - inte klarar skolan med sina jämnåriga elever får mycket svårt att någonsin ta igen det på komvux och liknande.

Att återinföra ordningsbetyg är så omodernt och opedagogiskt att jag skäms. Att lärare numer har rätt att beslagta elevers mobiltelefoner och mp3-spelare är en oerhörd inskränkning i den personliga integriteten och sänder helt fel signaler till såväl lärare som elever och föräldrar.

Den skolpolitik som just nu införs är en tillbakagång 40-50 år i tiden och det finns ingenting som andas nytänkande eller framtidstro.

Jan Björklund har engagerat sig i skolpolitik i flera år nu, och jag har alltid ställt mig mycket tveksam till hans förslag.

Skolpolitiken som införs i Sverige är ett vansinne! Jan Björklund är inte vilken galning som helst. Mannen är vår skolminister och folkpartiets nästa partiledare. Hur gick det till?

Och kan inte någon be honom sluta. Inte för min skull, men för barnens skull.

För tjugoandra året i rad åkte jag inte till Hultsfredsfestivalen. Det är liksom inte min grej att traska runt i lervälling och lyssna på skräniga och överförfriskade ungdomar.

Hursomhelst är Hultsfredsfestivalen ett givet inslag i Sverige kulturutbud och en självklar mötesplats för ungdomar från hela Sverige en gång om året.

Det finns en "anda" kring festivalen som tusen och åter tusentals svenskar kan identifiera sig med. Det är ett evenemang som återkommer och förs vidare mellan generationer, på samma sätt som Vasaloppet eller melodikrysset.

Årets festival är nu över, och det betecknats som ett rejält fiasko. Bara 23 000 betalande gäster, jämfört med nästan 30 000 förra året.

Förklaringarna till publikraset kan vara många, men det som sticker i ögonen mest är det höjda biljettpriset, från 1360 kronor till 1695.

Prishöjningen är omotiverat stor, och det gläder mig att publiken inte går med på ockerpriser, när underhållningsvärdet inte är i linje med biljettpriset.

Kostar det så ska det banne mig smaka också!

Arrangören Rockparty verkar ha missat att festivalens målgrupp, ungdomarna, inte har råd eller lust att pynta 1700 kronor för en tredagarsbiljett plus resa och mat. Smärtgränsen har redan passerat vid tusenlappen för de flesta.

Pedagogen ger bakläxa och ett tips till nästa år.

Backa tillbaka till ruta ett och ta reda på varför folk (ungdomar) vill åka till just Hultsfred, generation efter generation.

Ge publiken (ungdomarna) vad publiken (ungdomarna) vill ha till det pris publiken (ungdomarna) är beredd att betala.

Hultsfredsfestivalen är en modern svensk tradition. Låt publiken (ungdomarna) få lervälling, halvtrasiga tält och gemenskap genom musiken. Sabba inte det med ockerpriser.