Det är inte lätt att vara mediakonsument.

Tro inte på allt du läser i tidningen!

En tumregel i all form av konsumtion är att ha ett kritiskt förhållningssätt.

Detta gäller framförallt när vi läser tidningar. Ju mer sensationellt en nyhet verkar, ju sannolikare är det att den är oriktig eller kraftigt vinklad.

Men.

När det gäller silly season, då gäller helt andra regler.

Silly season är bemämningen på den tid på året när det är tillåtet för spelare att byta klubb.

Spelare ska köpas och spelare säljs, och du förstår att det spekuleras hej vilt i när vem ska flytta till vilken klubb. Och för hur mycket.

Tro inte på något du läser om silly season!

Först när spelaren själv ler på presskonferensen och glatt visar upp den nya klubbdressen bredvid den nya managern för det nya laget. Då, och först då är det sant.

Allt annat är spekulering, skvaller, lösa rykten - och i vissa fall - ljug, båg och ont förtal.

Men det är just det som gör silly season så intressant.

Det är inte lätt att vara Lars Danielsson.

Grabben har haft uppförsbacke och motvind rätt länge nu. Allt på grund av vad han gjorde och inte gjorde den där annandagen när en tsunami sköljde över stora delar av Asiens vita sandstränder.

Jag menar, Lars var en man med makt och ansvar, men vi kan knappast beskylla honom för den flodvåg som spolade bort tusentals solbadande människor.

På grund av att han själv ändrat på sin version flera gånger av vad som hände i arbetet efter katastrofen, så har han blivit en mediasymbol för hela tragedin.

Rättvist? Inte riktigt. Men grabben har ju verkligen grävt sin egen grop.

Danielsson själv menar att det pågår en svartmålningskampanj mot honom som person. Och visst kan jag sympatisera med honom efter att ha läst hans version i DN debatt idag. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=660810

Klart det är synd om Lars Danielsson!

Medier älskar syndabockar, och Lars får bära hundhuvudet för hela regeringens räkning. Jag förmodar att Lars ljög för att skydda Perssoner i regeringen.

Men samtidigt förtjänar han mycket av den kritik som ändå riktats mot honom. Och det får han leva med.

Hade han från början skippat flyktiga kommentarer och nödlögner så hade han rakryggad gått ur stormen.

Att han söker sympatier på DN debatt nu, två och ett halvt år för sent, känns småsint och bittert.

Säg bara förlåt Lars. Du kan aldrig vinna kampen mot media. Den har du förlorat för länge sen, oavsett vad du gjorde och inte gjorde på annandag jul 2004.