Jag har reflekterat en del över vem jag skriver för i bloggen, annat än mig själv. För syftet med min blogg är inte att få mycket läsare. Då hade jag nog ägnat mig åt mer populistiska ämnen än journalistik, samhällsdebatt, skolfrågor och politik.

Om jag ville ha många läsare, skulle jag starta en sida på aftonbladets blogg och skriva elaka kommentarer om kändisar. Inte för att vara elak, utan bara för att ge folket vad folket vill ha. "folket vill ha blod" sa han som slutade blogga, när bloggen tog över hans liv.

Så, vem läser min blogg?

Ingen jag känner gör det. Jag har inte berättat om min blogg för nån. Jo, Nan vet. Men bara hon.

Framför allt är jag glad för att du läser min blogg.Du är förmodligen högutbildad, intresserad av samhällsfrågor, lite lätt cynisk men med en stor portion humor som få verkar förstå. Du är nutidsorienterad och kan lite om mycket. Du förstår referenser som inte alltid är så tydliga.

Jag tror att du är som jag.

Och om du fortfarande läser min blogg såhär långt, så har du förmodligen läst mina inlägg tidigare också. En förstagångsbesökare som råkar hamna på min blogg läser en mening och bläddrar vidare. För så intressant är inte bloggen att de orkar läsa mer än vad som får plats på skärmen utan att scrolla.

Kom ihåg detta; Jag struntar i om jag har 1, 10 eller 100 läsare om dagen. Jag skriver för min egen skull, och för att visa att det finns ett annat sätt att se på saker och ting. Mitt sätt.

Men kan jag beröra mina läsare, få dig att fundera eller reagera, så är det bara ett plus. Det är ett bevis på att du som läsare bryr dig. Inte om mig som person - jag är helt ointressant. Men för de frågor som betyder nåt. Frågor som gör skillnad. Saker som påverkar oss och som vi kan påverka. Det är sånt jag vill få dig att ta till dig.

Nog med pladder. Jag hoppas att du - tappre läsare som fortfarande läser och väntar på punchlinen - fortsätter läsa min blogg.

Jag har inte flest läsare. Men jag har bäst läsare. Jag har ju Dig!

Jag vet inte om det är ett tydligt fenomen, eller om jag bara fått för mig något. Men det verkar som att folk engagerar sig igen.

Stödet för folket i Burma kanske är på riktigt och inte bara ett politisk korrekt ställningstagande. Den kommande manifestationen mot ungdomsvåldet som ska hållas på fredag är så upphaussad att Kungsträdgården inte upplevt något liknande sedan almarna skulle försvaras.

Till och med MTV ska bryta sändningarna för en tyst minut för att visa sitt stöd.

Och så dessa galor för rosa bandet och på lördag för världens barn. Kellogs skänker pengar och färgar om sina förpackningar. Globen färgas rosa.

Välgörenhet har alltid varit bra reklam, men min känsla är att det finns ett större engagemang nu än för några år sedan.

Det är i sig positivt att vi visar engagemang, för det visar på att vi är medvetna. Klimathotet, cancerforskning och manifestationer mot ungdomsvåld. Män som aktivt tar avstånd från misshandel av kvinnor.

Listan kan göras lång. Och kan något av detta engagemang övergå till handling, och leda till förbättring, så har vi lyckats. Att göra folk medvetna om problem och sätta ner foten kan räcka långt. Att visa att det här är oacceptabelt. Att visa att vi bryr oss. Det är inte allt, men det är en bra bit på vägen.

Världen blir helt enkelt en lite bättre plats att leva på.

Den första måndagen i oktober är av tradition känt som internationella barndagen i Sverige. Tyvärr är det bara ännu ett tecken på att vi inte tar barnen på allvar.

Tyskland försvarade sitt VM-guld när de vann finalen mot Brasilien på söndagen. 2-0. Birgitte Prinz var som vanligt guldmakerska för tyskarna.

Och självklart satt du klistrad framför teven och såg hela matchen med stor spänning?

Nä, förmodligen visste du knappt att det varit fotbolls-VM nu. Sådär i förbifarten noterade du kanske att Sverige förlorade mot USA i gruppspelet och missade avancemang. Men att det varit final, det hade du nog ingen koll på. Orka bry sig, liksom.

Visst är det synd att fotbollsdamerna inte får samma uppmärksamhet som herrarna. Men så ser världen ut 2007.

Samma orättvisa kan vi applicera på hur vi firar olika bemärkelsedagar och högtider.

Midsommar och julafton är ganska enkla dagar att fira. Nyår och påsk lika så. Det finns en inpräntad tradition kring att samla familjen och äta gott, ge klappar till varandra eller fyra av raketer och hoppa groda runt stången.

Men så kommer en dag som denna. I kalendern står det internationella barndagen, och ingen vet riktigt vad det innebär. Det kan man ju inte fira. Jag menar, hur ska vi vuxna människor fira barndagen? Det går ju inte. Nä, tacka vet jag kanelbullens dag och fettisdagen. Då kan man döva samvetet med strösocker eller mandelmassa på degklumpar. Men hur sjutton ska vi fira barndagen? Ska vi ge dem presenter eller vadå?

Jag hoppas du redan förstått den ironiska tonen i mitt resonemang.

FN instiftade barndagen redan 1954 för att uppmärksamma barns situation världen över. Tanken är att öka förståelsen mellan barn och ägna dagen åt aktiviteter som främjar barn i FNs anda.

Jag tycker vi ska ta det här på största allvar. Det finns alldeles för mycket orättvisa och elände som drabbar barn världen över, men även i vårt land.

Visst är det synd att kanelbullens dag får mer uppmärksamhet än internationella barndagen. Men så ser världen ut 2007.

Nu har bloggen åter fått vila i några dagar. Faktum är att jag överhuvutaget inte använt internet på fem dar. Det har jag inte haft tid till.

Om förra helgen var innehållsrik med släktingar på besök, så har den här helgen varit fullständigt galen.

Jag ska inte ger er hela historien. Eftersom jag hatar navelskådande bloggar med inbördes-beundran-dramaturgi så ser jag ingen anledning att återberätta min vecka i detalj. Men kort kan jag säga så här.

Började nytt jobb för tre veckor sedan. Blev inbjuden på styrelsekonferensresa till Manchester. Var där nu i helgen med 27 mer eller mindre främmande männsikor från en organisation jag ännu inte har förstått, för att planera kommande verksamhet.

Fyra intensiva dagar med möten, disskussioner, studiebesök, informella samtal och testunder.

Dels skulle jag lära känna dessa människor (kollegor), förstå deras olika positioner i organisationen och disskutera framtiden med dem. Dels var jag i ett främmande land med vänstertrafik och tråkig brittisk mat och spännande arkitektur och ett språk jag faktiskt behärskade.

Det var roligt, spännande, utmanande, tröttsamt, givande, slitigt, festligt, segdraget, minnesvärt och stimulerande.

 På flyget hem var jag så mosig i huvudet av alla intryck att jag somnade innan planet hunnit upp ovan molnen.

Tack och lov har jag kompledigt imorn. Då kanske jag hinner skriva lite i bloggen också.

Om sånt som är viktigt. Om annat än mitt naveludd.

Nu har bloggen blivit lite åtsidosatt i några dagar. Kan bero på att vi fick besök av mina kusiner från Finland.

Det har verkligen varit fullt upp några dagar i sträck nu.

Under helgen har jag hunnit med att gå på museum, bowla, gå på hemmafest, besöka stadshuset, shoppa på outlet, gå på 24-årskalas, spela på casino, bowla igen och spela kort fram till småtimmarna.

Så värst mycket tid till bloggen fanns alltså inte.

Jag minns inte när jag senast hade så mycket upplevelser samlat på en så kort tid. Måste vara för ett och ett halvt år sedan, när jag och vännerna åkte till Japan och Sydkorea.

Då var det i och för sig snäppet extremare.

Tre galna veckor i en helt annan kultur, fullständigt lost in translation med sju av mina närmsta vänner.

Men det är förstås en helt annan historia.

2007 är bloggens år. Alla har en blogg men få förtjänar att ha den. Undrar hur många som kommer lida när bloggens baksmälla slår till?

Bloggen som förteelse är oerhört intressant och säger väldigt mycket om vår samtid. Dessvärre vet inte många vilka konsekvenser det kan ha att vika ut sig på det sätte över världsomspännande Internet.

Jag vet inte heller vad som händer när folk jag känner börjar läsa min blogg. Då är min sida ändå ganska skonsam. Jag skriver mest om sakfrågor, inte så mycket om känslor, skvaller eller andra privata saker. Värre för dem som använder bloggen som dagbok.

Ungdomssynder har alla. Jag menar, vem har inte gjort bort sig i gränslandet mellan barn och vuxen? När hela världen öppnar sig och ansvaret fortfarande vilar på ens föräldrar. Man provar sina vingar, man gör galna saker och man vaknar ändå i en trygg värld begränsad av skolan, familjen och hemmet.

Men i bloggen suddas gränsen mellan privat och offentligt ut. Alla får ta del av dina innersta tankar och åsikter om det är så att du bloggar om det.

Något man sagt kan aldrig bli osagt, men alla kanske inte hörde det.

Det man bloggat kan raderas, men alla kan ändå läsa om det.

Det finns många bloggar som är direkt dåliga och pinsamma. mängder och åter mängder med fullständigt meningslös text.

Som att lyssna på en tonårstjej som pratar för högt i mobilen på bussen. Då man vill bara kliva av bussen och ta nästa buss. Eller ställa sig framför bussen.

Nej, folk borde verkligen lära sig värdera inläggen på bloggarna bättre. De borde förstå att allt de bloggar kan användas emot dem.

Det här gäller naturligtvis inte för mig. Jag sitter mest och ljuger iallafall.

Min favorittidning NVP har fått en ny krönikör. Hon skrev om något så vardagligt vanligt som att övningsköra med sin pappa.

Smågulligt, helt oskyldigt ämne. inte så stilistiskt fantastiskt, men ändå... trevligt.

Jag läser krönikor och ledarsidor varje dag. Många dåliga men en del riktigt bra. Är man rutinerad så lyckas man sålla bort de riktigt dåliga reflexmässigt. "Stockholm City" tillexempel väljer jag bort utan att blinka. SvD är oftast dålig, men kan ibland ge nyttiga infallsvinklar.

Anyhow, min poäng är att läsningen ger ett visst mått av tillfredställelse. Fördomar frodas inte i kunskap, så att säga.

Men så läste jag då den här krönikan i NVP (Nacka Värmdö Posten), där Linn,18 berättar om hur hon övningskör med sin pappa i en fallfärdig Nissan. Och det slår mig att hennes krönika har ett läsvärde trots att hennes förehavande bakom ratten är tämligen oskyldig och odramatisk.

Hon fångar läsaren (mig) med ett språk som inte är stilistiskt fantastiskt, men inte heller rebelliskt eller nyskapande. Texten är småtrevlig och gullig.

Och jag tänker, så där kan inte jag skriva. Småtrevligt, gulligt, blä.

Nej, makthavare ska bespottas, tvivlare ska övertygas och alla som har fel ska veta att jag har rätt. Så känns det när mina fingrar knapprar över tangenterna och ett nytt inlägg tar form.

Och så börjar jag tänka, hur kan jag bli lite trevligare, lite gulligare?

Borde jag ha en mjukare framtoning? Skriva om oskyldiga ämnen som hur det är att åka tunnelbana, vilken färg det är på mina skor och vad jag tycker om Idol som går på teve.

Nej. Så fan jag ska. 

Makthavare ska bespottas, tvivlare ska övertygas och alla ska veta att jag har rätt! Det är bloggens syfte och så ska det fortsätta vara.

Djupa känslor, den där småtrevliga atmosfären och vardagsbetraktelser besparar jag till alla andra dussinbloggare som spyr ut värdelöst vetande över hela internet.

Fast Linn får gärna fortsätta skriva trevliga krönikor i NVP.

Jag blir så trött att jag inte ens orkar dra argumenten en gång till.

Än en gång går drevet mot fildelare och den här gången är det bredbandsdistributörerna som ska ta smällen.

Det är utredaren Cecilia Renfors som kommit fram till slutsatsen att bredbandsleverantörerna ska kunna tvingas att stänga av användare som använder sig av olovlig fildelning.

Suck.

Jag blir så trött. Och rädd. Att storebror ser dig på internet har varit känt ganska länge. Det finns inte mycket man kan göra utan att det finns spår av varje tangenttryckning du gjort på internet.

Men om storebror börjar cencurera innehåll och stänga av användare för att skydda kommersiella intressen så har vi ett stort hot mot den personliga integriteten framför oss.

Dessutom räcker inte det för att stoppa fildelning. De som inte betalar för sin musik idag gör det inte imorgon heller. Det kommer alltid finnas kanaler för piratkopierat material.

Så jag tycker vi slutar gå musikindustrins ärenden och jaga fildelare. Se istället till att skapa schyssta förutsättningar för dagens musiker att tjäna pengar på som inte gör tre fjärdedelar av befolkningen till kriminella.