För trettiotre minuter sedan satt jag på en stol utanför min dörr och stirrade ut i mörkret. Jag ville verkligen känna in hösten nu när vi kliver in i september.

23:55 tog jag med mig en stol ut på vägen (jag saknar balkong), bara för att få känna in det allra sista av sommaren 2007.

Jag satt där i tystnad och försökte reflektera över de tre månader som gått.

Jag sammanfattar sommaren som en av de mindre minnesvärda. Faktum är att det har varit en tråkig sommar, och då pratar jag inte bara om vädret.

Det känns som att allting har varit sådär lagom den här sommaren. Inga exeptionella händelser, inga extrema väderrekord och ingen riktig sommarplåga. Markoolio var den som plåga oss mest, men aldrig så hatad som boten Anna. En lagom plåga. Typiskt sommaren 07.

Till och med allsången på skansen var tråkig.

Och nu förväntas vi vara pigga och alerta på hösten och jag kan lova dig att depressionen den här hösten kommer bli enorm. Den kollektiva nedstämdheten kommer slå som en stekpanna i folksjälen när regnet och mörkret och kylan bli ofrånkomlig.

Men låt dig inte nedslås. Var bättre än så. Bli inte deprimerad när alla andra blir det. För när det är som mörkast och kallast och blötast så kan det kännas oerhört ensamt. Ta då tag i din vän och håll i den vännen!

Hösten kommer bli brutal. Det vet alla vi som genomlidit den förrut.

Men efter mörkret kommer ljuset och då kan vi leva igen. Men tills dess gäller det att hålla om dem man bryr sig om.

Trevlig höst på er, vart ni än är.

Eftersom jag nu passerar 1000 besökare på bloggen, så känns det ganska naturligt att fräscha upp sidan lite grann.

Jag har döpt om sidan - igen.

Men det är fortfarande samma adress till bloggen. http://pedagogen.bloggagratis.se/

Innehållet kommer i princip vara av samma stuk som tidigare.

Och jag fortsätter naturligtvis med månadens ord, den elfte varje månad.

(Klicka på kategori månadens ord om du vill se tidigare ord).

Jag har dessutom en överraskning på gång. Det blir garanterat läsvärt. Så häng på!

Nästa mål blir 10 000 besökare...

/ Jimmy

a.k.a pedagogen

Tänk att svenskarna fortfarande går i fällan. Har de inte lärt sig någonting?

- Det är bara i Sverige vi mötts av kritik. Ni svenskar är så känsliga, säger Sofie Lindahl Jessen, marknadschef på danska Sloggi.

Underklädesföretaget Sloggi har startat en ny kampanj, där de uppmanar unga tjejer och killar skicka in lättklädda bilder på sig själva för att betygsättas av andra på internet. Vinnaren får ett modellkontrakt.

Det är instinktivt inte svårt att gissa varför det blir ramaskri när den här nyheten dyker upp.

Osmakligt. Visst.

Dåliga signaler till våra unga. Jajamensan. 

Men här kommer en nyhet till alla som inte hängt med i utvecklingen senaste halvseklet.

Sex säljer.

Är det naket, syndigt, sexigt eller bara lite osmakligt så kommer det att intressera folk.

Och tänka sig. Genom att debattera de moraliska värdena i kampanjen, så får företaget i fråga ännu mer publicitet!

Det bästa sättet att ta avstånd från kampanjen är helt enkelt att inte köpa företagets produkter.

Men att seriöst försöka stoppa en kampanj som redan finns i 39 länder och över världsomspännande internet... Det är bara döfött.

Det borde till och med JanteSverige förstå.

Jag vet inte riktigt hur parterna försöker lösa konflikten i avtalsrörelsen. Men nu är iallafall Bamse friad från lockout.

Avtalskonflikten mellan tidningsutgivarna och journalistförbundet utvidgades igen under onsdagen.

Och för oss som inte direkt berörs av striden är det ganska tråkigt att följa utvecklingen.

Ungefär lika tråkigt som krigsrapportering från ett land långt långt bort hemifrån.

Men parterna bjuder iallafall på underhållning.

Journalistförbundet varslade flera dagstidningar med lockout, och lyckades bland annat varsla tidningen bamse!

Mycket roande tycker undertecknad, och undrar om Kristoffer Robbin, Lilla ru och Tiger blir strejkvakter. Kä-kä-kära nån då! säger Nasse och skakar som om han sett en heffaklump.

Men lugn, bara lugn. Nu har journalistförbundet dragit tillbaka sitt varsel mot Bamse.

Varslet mot bamse var ett misstag, erkänner förbundet och tog därför bort det.

Tur var väl det. Annars hade det blivit tyst i sjumilaskogen.

Pedagogen har stått vid vändkorset och hälsat alla besökare hjärtligt välkomna i över två månader.

Han står där med ett fånigt leende och bugar för varje ny besökare. Han delar även ut stämplar till dem som besökt bloggen en gång tidigare, och hälsar artigt "välkommen åter", med det där dumfåniga leendet.

Han har även koll på intäkterna vid entreen och räknat kassan. Ingen svår matematik där inte. 

Man blir inte rik på gratis inträde.

Men pedagogen är nogrann. Han håller räkningen där vid vändkorset, och konstaterar att det snart finns anledning att fira.

- Snart tusen! säger pedagogen och viftar frenetiskt med armarna, och ler så där fånigt som bara han kan.

Det är med ett stort intresse jag följer den pågående avtalsförhandlingen mellan journalistförbundet och tidningsutgivarna.

Eftersom konflikten drar ut på tiden och blir mer och mer infekterad, så är det faschinerande att följa utvecklingen.

Det är ett prekärt läge minst sagt. Medierna ska vara med och följa avtalsförhandlingen, men det finns intressekonflikt från båda håll. Både från journalisterna och från tidningsutgivarna.

Ett exempel på detta är Dagens Nyheter, som enligt journalisten.se, inte låter sina egna reportrar bevaka konflikten.

Är det bara jag som känner lukten av nåt ruttet...

Vidare läser jag om en man som jobbat som journalist i över trettio år, men ändå tjänar mindre än 22 000 i månaden. Kanske tur att man inte blev reporter trots allt.

Den svenska läktarkulturen är fantastisk på många sätt. För trots att alla fotbollslag bytt bort klubbkänsla och lojalitet mot klubbsouvenirer och reklamutrymme, så står ändå fansen kvar på ståläktarna och sjunger för "sitt" lag.

De inbillar sig någonstans att de som spelar gör det för deras skull, för lagets skull. Och så länge den illutionen håller, så kommer helt vanliga människor att jubla varje gång rätt lag gör mål.

Som om det spelade någon roll.

Idag var jag på råsunda och beskådade lite läktarkultur. Hammarby tog emot norska Fredrikstad, och självklart var södra ståläktaren halvfull med helfulla bajare.

De sjöng, de klappade takten, de hoppade och de hoppades. Visst låter det mäktigt när tusen personer bildar kör, även om de kanske kunde sjunga nåt mer sofistikerat än SOPA IDIOT BONNJÄVEL LEE BAXTER.

Själv satt jag på östra läktaren (på långsidan) och tittade på matchen. Spelet var stundtals så sövande, att jag för allt i världen inte förstod vad som får klacken att sjunga så entusiastiskt.

Sedan tänkte jag, att de antagligen sjunger ramsor för att slippa se matchen. För en stund får de helt enkelt förenas i den kärlek de har. Inte för fotbollen, inte för varandra.

Men för sitt lag.

Och det är, om inte beundransvärt, så iallafall lite gulligt.

När jag "kom på" idén att kalla min blogg för vuxendagiset, tyckte jag det var fyndigt eftersom det antyder en lekplats för vuxna. Och det är ju perfekt för mig som pedagog att lära våra vuxna barn veta hut. Trodde jag.

Är man lite cynisk och lagom bitter som jag själv, är det kul att se Världen som en gigantisk sandlåda. Vuxna människor beter sig som barnrumpor, debatter som mest liknar pajkastning och griniga personer som ser så kissnödsiga och arga ut, att de mest av allt verkar behöva en kram.

Politiker som ljuger. Tjänstemän som fuskar. Företag som gör profit på människors olycka. Reklamare som skapar orealistiska ideal. Lapplisor som bara gör sitt jobb. Advokater som bryter mot lagen. Mäklare som roffar åt sig vinster med lockpriser. Experter som hycklar. Idrottare som dopar sig. Och så den där förbannade melodifestivalen...

Det är bara lek. Världen kommer aldrig lära sig, och den kommer aldrig se ut som jag vill.

Och nu måste jag hitta på en ny titel på min blogg. Vuxendagiset finns tydligen redan.