Idag ändrade jag titeln på bloggen.

Världens största sandlåda blev en ganska medioker blogg.

Ändringen motiveras med att... ja, det är en ganska medioker blogg.

Den sjunde juni förra året startade jag den här bloggen. Dels för att jag hade (och fortfarande har) ett enorm behov av att uttrycka mig i skrift, och dels för att jag var uttråkad.

Självfallet gick jag in med attityden min-blogg-är-bättre-än-din-blogg och gick högtravande på och skrev om allt och inget, med ett högmod som kändes naturligt. Blogginläggen duggade tätt, men jag förstod redan då att jag inte kommer hålla den intensiteten hela vägen.

Högmodet finns kvar, absolut. Men jag har insett att ingen annan bryr sig om vad jag skriver. 

Sedan tre-fyra månader tillbaka har bloggandet blivit mer sporadiskt och ganska osammanhängande, och jag tror det passar bra för mig.

Orka sitta framför datorn i timtal och skita ur sig åsikter som ingen ändå bryr sig om.

När jag startade bloggen för typ nio månader sedan hade jag precis slutat skolan och behövde ha någonting att göra.

Idag har jag ett kanonjobb där jag får skriva och uttrycka mig kreativt. Jag har en ny, egen lägenhet och ett överhuvudtaget ganska bizzy liv.

Jag behöver inte sitta och blogga. Det finns viktigare saker i livet just nu.

Så jag tror titeln passar bra just nu.

Det här är ju trots allt, en ganska medioker blogg.

Igår hörde jag ett särledes tankeväckande uttalande.

Det var en radiokrönika på P3 - minns inte vad krönikören hette - men det handlade hur som helst om koll.

Om behovet att ha koll.

Utan att raljera det minsta, så ägnade krönikören närmare fem minuter åt den moderna människans behov att ha koll.

Hon förklarade att männsikor ägnar timtal varje dag åt att läsa nyheter och bloggar för att inte mista kollen.

Om du inte har koll har du ingen talan, typ.

Att människor ändå har koll skapar ett behov hos dem att tycka till. Det kan vi se varje dag i bloggar, nyhetskommentarer och på communitys. Vi hör folk uttala sig i radio och i fikarummen.

För om du har koll har du möjlighet att bilda dig en uppfattning och uttrycka din åsikt. Så när du är insatt (har koll) är det lätt att uttrycka vad du tycker. Lämpligast i en blogg, på ett community, i fikarummet eller vid en middagssittning.

Problemet med åsikter är att de stannar just där. Ett tyckande blir aldrig mer intressant för den som lyssnar än ett stillsamt "jaså".

Det går liksom aldrig att säga emot vad du tycker.

Och om jag inte missförstod radiokrönikören fullständigt, så var slutsatsen att människor som har koll, ofta saknar värderingar. Det blir liksom ett ändlöst tyckande som flackar från ena sidan till den andra.

Och däri tror jag det ligger ett stort problem.

För i ärlighetens namn skiter jag fullständigt i vad du tycker om inte du är beredd att offra något för det.

Där ligger skillnaden mellan att tycka och att bry sig.

Tidigare i veckan var jag på en kvällskurs som "syftade till att stärka gruppkänslan och utveckla medvetenheten kring frågor som rör ledarskap, kundbemötande och information."

Fullständigt blaha blaha med andra ord. Men visst var det kul.

Vi satt i en pedagogsik ring i ett pedagogiskt utformat rum med en utbildad pedagog som med sävlig stämma förklarade varför vi behövde kursen på ett övertygande pedagogiskt sätt.

Jag inser att jag raljerar, men det är bara för att jag är uttråkad.

Det visade sig - som det alltid gör i pedagogsika samtal - att vissa personer i gruppen använder sig onödigt mycket av formuleringen "man", när de egentligen menar "jag".

Man tycker ju att...

Man borde kanske...

Det kanske är för att man...

Man brukar ju faktiskt...

Att konsekvent använda sig av "man" är ett omedvetet sätt att tycka utan att ta ställning. Genom att generalisera det hela till att "Man borde kanske börja träna" så syftar man knappast till att gemene man borde ge sig ut i motionsspåren.

För när du uttrycker dig tydligare, "jag borde börja träna", så ger du mottagaren en chans att förstå vad du menar. Och när mottagaren förstår så ökar chansen till ett större utbyte i dialogen.

För det är i mötet det händer. Glöm inte det.

Och man behöver faktiskt inte vara pedagog för att förstå det

Hej igen!

Istället för att försöka förklara varför bloggen varit tyst i en månad(!) så ska jag låta mina fingrar knappra febrilt på tangenterna och ta upp allt det där som jag inte skrivit om under denna tysta månad.

***

Susanna Kallur, denna fantastiska idrottskvinna har slagit världsrekord. Visserligen inomhus, men ändå! Jag blir varm och glad i hela kroppen när en sådan öppen, spontant och genomsympatisk idrottare verkligen lyckas få på hela skiten i ett lopp på ett sätt som ingen annan någonsin gjort. Grattis Sanna!

***

Vad sjutton är det som händer i svensk skolpolitik? Har vi blivit så hjärntvättade av Jan Björklunds agenda att ingen längre räds säga emot honom? Inte ens de mest kontroversiella förslag från utbildningsministern får mothugg.

Det Jan och hans kollegor på Utbildningsdepartementet föreslår är en tillbakagång 30-50 år i tiden. Trots att det är 2008 kommer vi snart ha en skola som bedömer barn efter uppförande, tillkallar polisen för att tvinga dem till skolan och utesluter mindre begåvade från möjligheten till vidare studier.

Bara för att nämna några av dumheterna som tycks vara helt i linje med alliansens tankar om framtidens kunskapsskola.

***

Manchester utd - Manchester City

1-2.

Sven skrattar fortfarande 

***

Jag hoppas något av oppositionspartierna vågar kliva fram och tala om hur idiotisk skolpolitiken i Sverige är, och vilka konsekvenser den kommer få.

Dessvärre betvivlar jag oppositionens kompetens att faktiskt komma med ett bättre förslag.

***

Min blogg har haft f l e r besökare under den tiden när jag inte skrivit ett enda inlägg, än de månader som jag faktiskt skriver.

Hm.

***

Jobbet går bra

***

Läser i Metro att en tjej vid namn Kenza har en blogg med fem gånger fler besökare än t.ex Carl Bildt.

Men det är väl inte så konstigt. Carl Bildt skriver om krig, politiska möten och namedroppar utländska handelsmän och okända (gäsp) politiker.

Kenza skriver om mode, sin gulliga hund och smink.

Men asså hallå.

Big brother har fler tittare än riksdagsdebatten.

Britney har fler fans än Filippa Reinfeldt.

Linda Lampenius på omslaget säljer fler lösnummer än Anders Borg.

Följdaktligen har Kenza har fler läsare än Carl Bildt.

***

Det är inte mängden som räknas. Det är innehållet.

***

Nu ska jag blogga lite frekventare igen. Har precis flyttat till ny fräsch lägenhet och varit utan internet i tre veckor. Därav uppehållet, ifall nu någon mot förmodan undrat.

***

Nu sjunker väl besöksstatistiken igen.

***

Jag försöker alltid komma på en riktigt bra avslutning på mina inlägg.

Men jag struntar i det den här gången.

I -90talets linda talades det i intelektuella kretsar (nåja) kring begreppet ironi och dess död. Vi vet alla att ironin inte dog, den blev bara åsidosatt av människor som saknade humor.

I kölvattnet av elfte september har humorn i stort varit på dekis, och ersatts av en allvarsam ton, främst i frågor om utrikes politik, men även i andra frågor. Det har helt enkelt inte varit okej att skämta om allvarliga saker.

Men nu är någonting på gång.

Högst ovetenskapligt, väldigt subjektivt och helt utan anspråk på att nåla fast just detta datum till Humorns Återkomst, så har jag gjort en upptäckt.

Jag fann tre av varandra oberoende krönikor som alla använde sig av en tydlig sarkastisk ton när de förklarade ett fenomen. Samma dag.

Jag insinuerar ingenting, jag hoppas bara att den här trenden håller i sig.

Världen behöver mer humor, gärna varierat med syrlig sarkasm och illa dold ironi och kryddat med bitter cynism.

Själv tänker jag göra världen bättre genom att aktivt upprätthålla samtliga former av humor på något sätt.

Sen får du kalla mig pajas om du vill.

Det blev inte roligare än så här, 2007.

Växthuseffekten, terrorattacker, och nu senast - mord på oppositionsledare. Vart är världen på väg?

Jag har inte riktigt hunnit sätta mig ner och summera året som gått ännu.

Halvhjärtat har jag försökt söka mig innåt med blygsamt existensiella frågor, såsom hur har det här året påverkat mitt liv, och hur kan jag göra nästa år ännu bättre.

Men det har inte resulterat i annat än att jag fastnat i meningslösa tankebanor som knappast är vare sig konstruktiva eller kreativa.

Nåja. Nyår ska firas stillsamt i goda vänners sällskap, sedan tar vi nya tag i januari.

Gott nytt på dig, vart du än är.

Jag inser att bloggen varit lite väl tyst...

Men vadå, har jag inget att berätta är det väl bättre att vara tyst?

I november och december fram till jul jobbade jag så mycket att jag knappt hade ork att följa nyhetsflödet, än mindre att analysera det och tycka till om det.

Men nu när hysteriskt julefrid råder så kan jag ta mig lite tid att ta reda på vad som hänt i världen. Just nu har jag ingen koll på nånting.

Så med lite tur och god vilja så kanske det ploppar upp ett och annat inlägg nu i mellandagarna.

Så god jul. Julen är över.

Nästan tre veckor har gått sedan mitt förra blogginlägg.

Har du saknat mig?

Jag vet inte om jag har några återkommande läsare överhuvudtaget, men om just du är en av mina trogna läsare så kan jag ge lugnande besked.

Det finns inget riktigt bra skäl till att bloggen fått vila. Det har bara inte varit läge att skriva. Jag har bara vart jävligt bizzy med annat och inte haft vare sig tid eller lust att blogga.

Men nog om mig. Dags för en nyhetsuppdatering.

Jag tänkte skriva om fotboll. Det lottades VM-kval grupper i söndags, till fotbollsVM 2010. Och även fast VM ligger hopplöst långt fram i tiden, så har kvalet lottats redan nu. Inget konstigt i det, men inte heller något att hetsa upp sig för.

Skräptidningen Stockholm City däremot verkar sakna såväl nyhetsredaktion och förnuft. Kvalet drar igång om ett år, det hindrar dock inte City som redan bokat biljett till Sydafrika. "VI KAN VINNA VM-KVALET" skriker tidningen ut i stora svarta bokstäver på första sidan.

Ridå. Lägg ner City.

****

Vissa medier försökte göra en nyhet av att det inte ens blev 30 000 åskådare på Sveriges match mot Lettland förra veckan. Trots att samma medier skrivit upp matchen som "århundadets viktigaste match".

Som seriös mediekonsument blir jag upprörd, om inte annars så av rent principiella skäl. Det är, i sin oskyldigaste form, faktiskt "bara" sport vi pratar om. Men det betyder inte att sportredaktionerna har fri rätt att dumförklara hela svenska folket.

1: Sverige kunde lika gärna ha ställt ut Kristina Lugn och ett gäng sengångare på plan, förlorat med 68-2 och ändå gått vidare till EM. Alltså var inte matchen "århundradets viktigaste".

2: Vem fan tror att folk vill åka ut till Solna, pynta 300 spänn för att sitta på iskalla sittplatser i slutet av november och se Petter Hansson slå långbollar mot ett gäng sengångare från Lettland?

Att någon överhuvudtaget betalade entré i onsdags är beundransvärt.

Fotboll i november, i Sverige, är ingen bra idé.

Någon som saknar Royal league?

***

Sveriges damer ska också spela fotboll på Råsunda, nu på onsdag mot Danmark.

Vi får väl se hur upprörda medierna blir nu, när "bara" 1700 huttrande åskådare klappar händerna för att hålla värmen.

***

Sverige är världens mest jämställda land.

Tjena.