Nu är Jan Björklund i farten igen, och jag darrar till så fort jag ser eller hör hans namn.  

Aftonbladet skriver att centern, folkpartiet och moderaterna är överens om att försöka införa skolplikt från 6-årsåldern och tioårig skolgång.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1096677,00.html

Jag kan inte rå för det, men jag är rädd för karln. Jag kan inte för mitt liv förstå hur han resonerar kring skolfrågor. Än mindre förståelse har jag för att han av alla numer är skolminister. Hur gick det till?

Ett inlägg i bloggboken räcker liksom inte för att jag ska få ur mig allt jag tycker om hans skolpolitik, så jag ska försöka fatta mig kort. Skulle gärna redogöra för mina argument, men det skulle krävas en mindre uppsats för det.

Jan Björklunds skolpolitik skapar ett utanförskap och ökar klyftorna i samhället. De svagaste eleverna får mindre möjligheter att hävda sig medan de normalbegåvade får större krav på sig.

De som - av någon anledning - inte klarar skolan med sina jämnåriga elever får mycket svårt att någonsin ta igen det på komvux och liknande.

Att återinföra ordningsbetyg är så omodernt och opedagogiskt att jag skäms. Att lärare numer har rätt att beslagta elevers mobiltelefoner och mp3-spelare är en oerhörd inskränkning i den personliga integriteten och sänder helt fel signaler till såväl lärare som elever och föräldrar.

Den skolpolitik som just nu införs är en tillbakagång 40-50 år i tiden och det finns ingenting som andas nytänkande eller framtidstro.

Jan Björklund har engagerat sig i skolpolitik i flera år nu, och jag har alltid ställt mig mycket tveksam till hans förslag.

Skolpolitiken som införs i Sverige är ett vansinne! Jan Björklund är inte vilken galning som helst. Mannen är vår skolminister och folkpartiets nästa partiledare. Hur gick det till?

Och kan inte någon be honom sluta. Inte för min skull, men för barnens skull.

För tjugoandra året i rad åkte jag inte till Hultsfredsfestivalen. Det är liksom inte min grej att traska runt i lervälling och lyssna på skräniga och överförfriskade ungdomar.

Hursomhelst är Hultsfredsfestivalen ett givet inslag i Sverige kulturutbud och en självklar mötesplats för ungdomar från hela Sverige en gång om året.

Det finns en "anda" kring festivalen som tusen och åter tusentals svenskar kan identifiera sig med. Det är ett evenemang som återkommer och förs vidare mellan generationer, på samma sätt som Vasaloppet eller melodikrysset.

Årets festival är nu över, och det betecknats som ett rejält fiasko. Bara 23 000 betalande gäster, jämfört med nästan 30 000 förra året.

Förklaringarna till publikraset kan vara många, men det som sticker i ögonen mest är det höjda biljettpriset, från 1360 kronor till 1695.

Prishöjningen är omotiverat stor, och det gläder mig att publiken inte går med på ockerpriser, när underhållningsvärdet inte är i linje med biljettpriset.

Kostar det så ska det banne mig smaka också!

Arrangören Rockparty verkar ha missat att festivalens målgrupp, ungdomarna, inte har råd eller lust att pynta 1700 kronor för en tredagarsbiljett plus resa och mat. Smärtgränsen har redan passerat vid tusenlappen för de flesta.

Pedagogen ger bakläxa och ett tips till nästa år.

Backa tillbaka till ruta ett och ta reda på varför folk (ungdomar) vill åka till just Hultsfred, generation efter generation.

Ge publiken (ungdomarna) vad publiken (ungdomarna) vill ha till det pris publiken (ungdomarna) är beredd att betala.

Hultsfredsfestivalen är en modern svensk tradition. Låt publiken (ungdomarna) få lervälling, halvtrasiga tält och gemenskap genom musiken. Sabba inte det med ockerpriser.

I helgen ska det avgöras vem som tar hem ligasegern i Spanien.

Sevilla, Barcelona eller Real Madrid.

Barca och Madrid är jämsides i topp och Sevilla ligger två poäng bakom.

Jag vågar inte spekulera över huvudtaget. När andra ligor har varit förutsägbara från början, och slutat precis som alla trodde, så har spanska ligan varit helt galen och uppcohner.

Förra året vann Barcelona "allt". I år har de förlorat märkliga matcher mot märkliga lag. Ronaldinho har inte varit i närheten av den form som han hade med Henke vid sin sida. Och Eidur har varit bra, men han är inte Henke.

Real Madrid laddade ordentligt inför säsongen och värvade den ena stjärnan efter den andra.

En mäktig trupp på pappret med Emerson som fältherre och general Capello på bänken höll på att bli en rejäl flopp. De tapopade mycket poäng i vörjan av serien, men efter jul har Real varit det klart bästa laget i Spanien.

Och Sevilla. Vart de hittade självförtroendet och kunnandet ifrån har jag ingen aning. Klart att de är bra, men att de skulle hålla hela säsongen! Det trodde jag inte.

I hegen avgörs det. Och jag väljer att inte gissa vem som vinner, men jag håller mina tummar för Messi, Iniesta, Puyol, Ronaldinho, Thuram, Eto'o, Edmilson och de andra i Barca.

Det är inte lätt att vara mediakonsument.

Tro inte på allt du läser i tidningen!

En tumregel i all form av konsumtion är att ha ett kritiskt förhållningssätt.

Detta gäller framförallt när vi läser tidningar. Ju mer sensationellt en nyhet verkar, ju sannolikare är det att den är oriktig eller kraftigt vinklad.

Men.

När det gäller silly season, då gäller helt andra regler.

Silly season är bemämningen på den tid på året när det är tillåtet för spelare att byta klubb.

Spelare ska köpas och spelare säljs, och du förstår att det spekuleras hej vilt i när vem ska flytta till vilken klubb. Och för hur mycket.

Tro inte på något du läser om silly season!

Först när spelaren själv ler på presskonferensen och glatt visar upp den nya klubbdressen bredvid den nya managern för det nya laget. Då, och först då är det sant.

Allt annat är spekulering, skvaller, lösa rykten - och i vissa fall - ljug, båg och ont förtal.

Men det är just det som gör silly season så intressant.

Det är inte lätt att vara Lars Danielsson.

Grabben har haft uppförsbacke och motvind rätt länge nu. Allt på grund av vad han gjorde och inte gjorde den där annandagen när en tsunami sköljde över stora delar av Asiens vita sandstränder.

Jag menar, Lars var en man med makt och ansvar, men vi kan knappast beskylla honom för den flodvåg som spolade bort tusentals solbadande människor.

På grund av att han själv ändrat på sin version flera gånger av vad som hände i arbetet efter katastrofen, så har han blivit en mediasymbol för hela tragedin.

Rättvist? Inte riktigt. Men grabben har ju verkligen grävt sin egen grop.

Danielsson själv menar att det pågår en svartmålningskampanj mot honom som person. Och visst kan jag sympatisera med honom efter att ha läst hans version i DN debatt idag. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=660810

Klart det är synd om Lars Danielsson!

Medier älskar syndabockar, och Lars får bära hundhuvudet för hela regeringens räkning. Jag förmodar att Lars ljög för att skydda Perssoner i regeringen.

Men samtidigt förtjänar han mycket av den kritik som ändå riktats mot honom. Och det får han leva med.

Hade han från början skippat flyktiga kommentarer och nödlögner så hade han rakryggad gått ur stormen.

Att han söker sympatier på DN debatt nu, två och ett halvt år för sent, känns småsint och bittert.

Säg bara förlåt Lars. Du kan aldrig vinna kampen mot media. Den har du förlorat för länge sen, oavsett vad du gjorde och inte gjorde på annandag jul 2004.

Du som läst min blogg kanske ställer dig lätt konfunderad över min signatur, "pedagogen".

Hillevi Wahl skriver en intressant, uppfriskande och underhållande krönika i dagens metro om fettpanik. Dessvärre innehåller artikeln också faktafel.

läs kolumnen på http://www.metro.se/se/article/2007/06/12/20/0923-45/index.xml

På många punkter har Hillevi rätt. Utseendefixeringen och "bli smal - bli lycklig"-budskapen som ständigt basuneras ut i medier påverkar vår syn på hälsa och  -för all del - lycka.

Det krävs ett enormt psyke och en självkänsla av stål för att inte påverkas av den ständiga pressen utifrån på att vi måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterade.

Så visst, Hillevi. Det pågår en global ätstörning i samhället, kraftigt påhejad av medierna som gör profit på att vi köper lösnummer.

Men fetmaepidemin är ingen myt!

Den kan vara överdriven, rent av en nyhetsanka. Men det är ingen myt.

Antalet överviktiga (BMI över 25) har ökat med en tredjedel och antalet feta (BMI över 30) har fördubblats, bara i Stockholms län, mellan 1990 och 2002.

Antalet idrottstimmar i skolan ökar inte. Vi äter mer snabbmat och springer långssammare för att vi motionerar mindre.

Alla dessa indikationer kan inte presenteras som fakta över att vi blir fetare. Men de talar heller inte för motsatsen, att vi skulle leva sundare idag än för femton år sedan.

Fetman är ett samhällsproblem som finns, och det kommer växa.

Problemet med den debatt som pågår kring vikt och hälsa är att den utgår från helt fel ingångspunkt.

Sluta stirra på vågen, titta på dina livsstilsvanor istället. Det är vår livsstil som påverkar hälsan, inte det vi stoppar i oss i form av fett och socker.

BMI kan vara en bra måttstock, men den kan aldrig tala om hur vi mår.

Tjock, fet eller anorektiskt smal - skit samma.

Mår du bra eller dåligt? Den frågan är långt viktigare. Och utifrån svaret på den frågan kan du fortsätta, vad är häsla för mig.

Hm, börjar bli varm i kläderna nu... Skulle kunna fortsätta i spaltkilometer.

Är man utbildad hälsopedagog så är man.

All reklam är bra reklam.

Så jag får lov att fakturera Ronald för det mediautrymme jag nu lånar ut till världens största hamburgerkedja.

Dagens Nyheter hade nämligen en intressant notis om en kvinna som fått 2 000 kronor av hamburgerkedjan i fråga för att hon blivit biten av en råtta på en av deras restauranger i Nordöstra Kina.

Som bloggare och lingvist är det frestande att sätta rubriker på denna lilla men ack så intressanta lilla notis.

"hungrig gnagare bet kvinna på restaurang"

"Kvinna attackerad av McRåtta - stämde restaurangen"

jag skulle kunna skriva fler, men jag vill inte ge MusDonalds för mycket gratis reklam.

Hungrig på Big Rat, någon?

För några år sedan gottade sig sveriges dagstidningar åt att Sverige hade tre världsstjärnor i tre av världens största klubbar. Det var Freddie i Arsenal, Zlatan som precis skrivit på för Juventus och Henke som till slut bestämt sig för Barca bland hundra olika alternativ.

Svenskar har spelat i storklubbar förut, men dessa tre herrar var inga vattenbärare, åhnej, de var stjärnor - de var "superswedes"!

Idag är det inte lika exklusivt med svenska superstjärnor. Sedan kan vi naturligtvis disskutera begreppet "stjärna", det känns lite aftonbladiskt att kalla en spelare för superstjärna, bara för att han råkar vara född i Rosengård eller Halmstad och spelar i en utländsk klubb.

Freddie är kvar i Arsenal, och Zlatan (alla andra säger "Ibra" numera. Namnet Zlatan nere i sydeuropa är lika exotiskt som Lars i Veddinge) spelar som bekant i Inter. Henke räknas inte längre i kategorin superstjärnor, trots att han skulle platsa vilken dag som helst i Barca, Man United eller Högaborg.

Men vi har fått in nya superstjärnor som inte fått samma mediala genomslag.

KIm Källström spelar i Frankrikes överlägset bästa lag Lyon, och Chippen är på god väg att bli ordinarie i Roma. Och Idag skrev Tobias Linderoth på för ett av Turkiets bästa lag Galatasaray. Dessutom är Johan Elmander på väg bort från Toulouse, vilket garanterat placerar honom i en storklubb. Frågan är vilket lag som pungar ut de dryga 100 millarna som krävs för hans signatur.

Så med svenska ögon blir nästa säsong i fotbollseuropa väldigt intressant.