ibland läser jag en nyhet och spricker upp i ett leende, fast jag egentligen inte borde.

För enligt en undersökning av financial Times, i det här fallet en trovärdig källa, anser vi europeer att USA är det största hotet mot stabilitet.

Ett större hot än berömda diktaturer som Nordkorea och Iran till exempel.

Hur rationell är rädslan mot USA egentligen?  Förmodligen ganska stor, med tanke på den utveckling som skett senaste åren.

Mest fantastiskt är att jänkarna också ser sig själva som ett stort hot, bara något mindre än Nordkorea, Iran och KIna.

Mm, intressant ur flera synvinklar, men med risk att hamna på NSA's lista så låter jag bli att kommentera.

Igår hoppade jag på sommartoppen i ett av mina inlägg.

I rak kontrast lyssnade jag idag på diggilistan, som var betydligt bättre uppstyrt.

Diggilistan spelar upp de 40 mest nerladdade låtarna senaste veckan, och vi slipper tack och lov lyssna på varje låt. Ibland hela låtar, ibland korta ljudklipp. Istället fyller programledaren ut repertoaren med intressant fakta och kuriosa om artisten eller låten.

Mycket intressant för en allmänintresserad, och garanterat bra investerad tid för den som vill vara "inne" och förstå-sig-på musik. Kan mycket väl tänka mig att det är samma människor som lyssnar på diggilistan som kollar på musikbyrån.

Pedagogen är en hängiven lyssnare av popnonstop på vardagar, och de två programmen har lite samma stuk. Kan det bero på att de (delvis) har samma programledare?

Ibland behöver man inte anstränga sig så mycket.

Man behöver helt enkelt inte göra ett dugg, det löser sig ändå.

Roger Federer får en enkel resa till kvartsfinalen, eftersom hans motståndare, tysken Tommy Haas lämnar walk over på grund av magmuskelskada.

Jag är lite besviken på årets Wimbledon så här långt.

Kanske för att jag byggt upp stora förväntningar om stor underhållning.

Kanske för att fokus i Storbritannien just nu ligger på bomber och terror, snarare än smachar och kanonservar.

Jag vet inte, men jag hoppas det blir bättre, turneringen börjar som sagt i kvartsfinalen.

Det kanske blir spännande när det väl ska avgöras. Mitt tips?

Nä, det håller jag för mig själv.

Den 1 juli i Sverige 2007. De flesta i vårt avlånga land har semester och njuter av solen, ljusa, ljumma sommarkvällar och klär sig uteslutande i shorts, linne och flipflop sandaler. Det grillas, klagas på vädret och tittas på gamla repriser på Teve.

Journalisterna är lediga och redaktioner ute i landet fylls av ivriga vikarier och hoppfulla praktikanter som hoppas få in en fot i mediabranchen.

Dagens nyheters sportredaktion toppar sportsidorna med - hockey.

"Flertalet hjärnskakningar. En opererad axel. Krånglande ljumskar. En efterhängsen magmuskelskada. Sprucken mjälte. Brutet båtben i vänsterhanden. Kraftiga lårkakor, ryggskador och höftproblem. Och så problemen med den fot som aldrig riktig vill bli bra."

Dagens Nyheter har intervjuat Peter Forsberg och grävt igenom hans journaler med skador. Grabben har fått utstå en del, ähum, skavanker. Själv säger foppa att han känner sig fräsch.

Foppa har alltid varit min idol. Redan i början av nittitalet i Modo - innan straffen i Lillehammer - så var han min favoritspelare.

Skälet var enkelt. Är du duktig och heter Forsberg som jag själv, så får du min sympati direkt.

Nu ska Foppa fylla 34, och från och med idag får han själv välja vilken klubb han spelar för nästa säsong - om han spelar alls det vill säga.

Det lär dröja tills Peter aviserar ny klubbadress, så det är ingen idé att spekulera kring det eller att överhuvudtaget gissa.

För jag menar, det är faktiskt juli nu. Vem bryr sig om ishockey nu? 

Mer än DNs sportredaktion, vill säga...

Idag har jag för ovanlighetens skull lyssnat på P3s sommartoppen.

Och efter två timmars lyssnande är jag mycket konfunderad. 

Sommartoppen är ett radioprogram som gått i herrans många år. Det är en lista över de tio populäraste låtarna just nu, plus ett antal bubblare.

Programmet sänds "live" någonstans i Sverige (just idag från Pite dansar och ler) och har en eller flera gästartister.

Programledarna Mogge och Aeysha pratar exalterat i två timmar om hur JUST DU KAN PÅVERKA LISTAN GENOM ATT SMSA RINGA ELLER MEJLA.

Och det är okej. Som lyssnare känner man sig engagerad när man är med och bestämmer vilka låtar som ska hamna högt på listan. Det finns så att säga en känsla av att Jag bestämmer.

Men Mogge och Aeysha upprepar samma mantra om hur man röstar mellan varje låt, och låter lika exalterade varje gång.

Till slut tror man att det är en stödgala för afrikas fattiga, och känner sig lite dum, för att man inte röstat.

Jag hör dem upprepa budskapet, ring och rösta! Smsa och rösta! eller mejla. Välj dina favoritlåtar! Och jag kommer att tänka på den olidliga Jamba-reklamen som förpestar MTV med ständig upprepning.

Och så undrar jag lite försynt. Programledarna pratar som om publiken till mestadelen bestod av elvaåriga flickor.

Vilka tror redaktionen på sommartoppen lyssnar och röstar?

Och vilka är det som faktiskt gör det?

Sånt tänker jag på, innan jag byter frekvens och lyssnar på Vinyl 107 istället.

Nu skiljs agnarna från vetet. Motståndet blir tuffare och de kvarvarande spelarna blir färre.

Federer är naturligtvis vidare från tredje omgången. Björkman och Söderling spelar imorgon lördag.

Nu börjar tennisen i Wimbledon bli spännande, och då syftar jag inte på det överhängande bombhotet. Idag föll två betrodda spelare bort från turneringen. Femteseedade chilenaren Fernando Gonzalez förlorade mot serben Tipsarevic, en spelare som jag har mycket dålig koll på. Har faktiskt ingen aning om hur bra han är, men jag förmodar att han inte blir långvarig i turneringen.

Jänkaren James Blake(9) fick stryk idag mot spanjoren Ferrero (20)efter en hård match. Däremot behöver inte USA gråta allt för mycket eftersom Andy Roddick fortfarande är kvar, efter en enkel seger i tre raka mot spanjoren Verdasco.

Det är ändå ont om skrällar i årets Wimbledon. Det närmsta skräll jag kan hitta är en fransman vid namn Jo Wilfried Tsonga, rankad 110 i världen, som är vidare till åttondelsfinalen.

Men vad spelar det för roll?  Allt annat än en seger för Roger Federer vore en praktsensation.

Jag har viss förståelse för svenska medier.

Trots det är jag lack.

Varför har de så dålig bevakning av tennisen?

Jag var inte så stursk i mina blöjor, krypandes på alla fyra när Björn Borg skördade framgångar på tennisplanerna runt om i världen. Mitt intresse för tennis har kommit på senare år, men medierna har knappast hjälpt mig.

Tennisen har varit en självklar del av svensk idrotts-TV-historia sedan decennier.

Förr kollade "alla" på tennis, och säg den medelålders Svensson som inte vet vem Ivan Lendl, John McEnroe och Jimmie Connors är. Dessa herrar var aktiva för femton - tjugoår sedan.

Nu är det nya tider. De flesta, men långt ifrån alla, vet vem Roger Federer är, och upp med handen alla ni som vet vilket land serben och fjärdeseedade Novak Djokovic kommer ifrån.

Novak vem? tänker du nog.

Wimbledon är stort, oavsett om Björn Borg är med eller inte! Varför är nyhetsbevakningen från wimbledon i svenska dagstidningar begränsat till resultatrapportering? Skärpning!

Fast just nu måste jag erkänna att nyhetsvärdet är ganska lågt.

"Alla" betrodda spelare har vunnit, och några skrällar har det knappast varit tal om. Visst, seedade spelarna Juan Antonio Chela (24), david Feder (17) och Tommy Robredo (11) blev utslagna, men både Björkman och Söderling är vidare till tredje omgången.

På damsidan blev Dinara Safina (12) utslagen av en japanska, och Tatiana Golovin (17) fick respass mot Tamira Paszek. I övrigt en parad av favoritsegrar. Gäsp.

Wimbledon börjar på riktigt i kvarten i år. Då ska till och med jag kolla på tennis.

Det är skillnad på folk och folk. En bloggare blir aldrig krönikör, och en krönikör ska icke förväxlas med kolumnister.

Aftonbladets krönikör... förlåt, kolumnist Anna Ekelund, har i en fantastisk krönika, jag menar kolumn, satt fingret på exakt rätt punkt.

Hon lindar in sig själv i ett obegripligt resonemang innan hon fäller sig själv på mållinjen. Trots detta är hennes krönika, förlåt igen, kolumn, full av moderna sanningar.

Det handlar om krönikörer, wannabes och bloggare. Främst bloggare.

Jag citerar, rakt och utan cencur:

"Att beskriva sin egen vardag är populärt. Aldrig har det funnits så mycket navelludd till allmän beskådan. Att skriva för publik är att vara sin egen karikatyrtecknare och efteråt ska de där bloggarna skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord."

Du förstår kära läsare, att jag just nu tänker förvilla mig in i ett svårt och kanske obegripligt resonemang. men jag ska försöka förklara mig så pedagogiskt jag bara kan utan att fördumma min publik.

För att du lättare ska förstå kan det vara bra om du läser krönikan i fråga.

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1106199,00.html

Anna har rätt i sak, bloggarna är oftast fullständigt oitressanta att läsa om för allmänheten. Vad du åt till frukost, vilken tid du gick till affären eller vem du träffade i charkdisken är helt ovidkommande för alla utom din närmsta krets av vänner och dig själv.

Om det inte var så att du åt frukost med kungen, gick till affären minuterna innan du skulle föda barn, eller om du träffade justin Timberlake vid charken. För då finns det ett nyhetsvärde. Och det är där den största skillnaden mellan bloggare och krönikörer finns.

En krönikör som uttrycker en åsikt och skriver ner den, blir publicerad med ansvarige utgivarens goda minne. Krönikören får betalt, och många kommer läsa artikeln. Och människor kommer tycka till om den, förutsatt att den är intressant. Är krönikan ointressant är det en dålig krönika och därför helt irrelevant.

En bra artikel bör vara sant, relevant, intressant.

En blogg däremot behöver inte vara sann eller relevant, men kan ändå många gånger vara mycket intressantare än en krönika. För det finns inget krav på innehåll eller språk. Det är befriande politiskt inkorrekt och ett enkelt sätt att föra fram en åsikt ocencurerat.

Och så länge du håller sig inom sveriges rikes lagar så får du skriva vad som faller dig in.

Anna försöker ringa in ett fenomen, bloggen, som något alla gör men få begriper sig på. Jag tror att Anna tycker alldeles för många tycker till om alldeles för mycket som är alldeles för ointressant. Anna, som är kolumnist, ser sig själv hotad av alla halvdanna bloggare som urlakar hennes område -åsiktsskitandet.

Men hon snubblar in sig, eftersom hon faktiskt inte rakt ut säger vad hon tycker om bloggar och dylikt. Vi kan bara ana, genom att ( samma citat igen) "...skärskåda och förvrida mina texter och se till att jag får äta upp vartenda ord."

Förstår du ungefär vad jag menar? Jag hoppas det.

Men det viktigaste är att du faktiskt läst hela mitt långa inlägg. Det måste betyda att det var intressant. Eller hur?