Idag var jag på hellasgården  och lirade fotbollsgolf.

En 18-håls bana med fairway, ruff, bunkrar och greener, precis som på en vanlig golfbana.

Förutom att hålen är stora hinkar nergrävda i marken.

Jag rekommenderar banan varmt till alla kompisgäng som gillar att joxa med trasan.

Enda minuset är att ruffen är ganska hög. Och eftersom fairway - den snyggt klippta delen av banan mot green - är ganska smal, så blir det många besök i det höga gräset. Långa byxor är därför att föredra, iallafall om man räds spindlar, iglar, fästingar...

Passa på att åka dit medan gräset är grönt.

Jag vet inte hur din sinnebild av semester är. Men jag ska berätta om min sinnebild.

Den ska vara i en stuga ute på landet, gärna vid en sjö, men helst inte mitt i skogen. Glest bebyggt, men inte öde.

Vägen till stugan ska smalna av fem gånger - från europaväg till riksväg till lokalväg till grusväg till mindre grusväg till tomtuppfarten.

Stugan är självklart ett fritidshus, inget permanentboende. Huset är av trä och har en liten vindsvåning och en stor altan.

Utedass är ett plus, men kommunalt vatten är inte helt fel.

Ungefär så ser min sinnebild av en svensk sommarstuga ut. Ungefär så såg stugan ut där jag var på besök nu i veckan.

Där var jag med några av mina närmsta vänner och njöt av livet. Helt underbart härligt.

Inget internet, ingen mottagning på mobilen, men både bastu och grill.

Det låter väl som en svensk sommar? Men visst känns det som att något saknas... Just det!

Det regnade tre av fyra dagar.

Voilá. Min sinnebild av svensk sommar uppfyllt.

regn, nederbörd som uteslutande består av vattendroppar, varav flertalet är större än 0,5 mm i diameter.

aktuell: Har skapat kaos i södra Sverige. Förstörde första veckan av tennisfesten i wimbledon. Framträder överraskande ofta när människor har semester.

Kommentar: Det är inte konstigt att vi nordbor pratar om vädret. Det finns goda skäl att tala om väder och vind när den så tydligt påverkar vårt humör och våra vanor.

De senaste veckorna har ett konstant lågtryck dämpat all sommarglädje över hela landet. Jag skojar inte, när jag åkte bil från Göteborg förra veckan så regnade det oavbrutet fram till Arboga. Det är trettio mil. minst.

Så valet av månadens ord var givet. Den här gången kan man säga att det var vattentätt.

Så var wimbledon över för den här gången.

Jag skryter sällan, men ni som läste mitt blogginlägg före semifinalen, vet att jag hade rätt angående semifinalisterna. Prickade in fyra av fyra.

Och att Roger Federer skulle vinna hela turneringen hade till och med Nadal kunnat gissa.

Men Rafa bjöd på oväntat hårt motstånd och hade till och med grepp på schweizaren ett tag. Men vilken lirare Federer är! Jag är oerhört imponerad av hur överlägsen han är.

Damsingelturneringen fick ett oväntat slut på många sätt.

Maria Sharapova och fjolårsvinnaren Mauresmo åkte överraskande ut tidigt i turneringen. Sedan fick världsettan och favoriten Justine Henin stryk i semifinalen mot Marion Bartoli.

Bartoli, som i finalen ställdes mot Venus Williams, hade inte mycket att hämta, utan förlorade i två raka.

Det trodde jag inte, att Venus skulle komma tillbaka efter sin skada och åter stå som vinnare i en grand slam. Men tji fick jag.

Annars är jag mest ledsen över att jag faktiskt inte såg finalen mellan Nadal och federer. Jag satt nämligen i en bil mellan Göteborg och Stockholm med regnet smattrande mot rutan och lyssnade på radiosporten. Tennis är ingen bra radiounderhållning.

Två dagar utan ett enda inlägg från pedagogen har självfallet en mycket logisk förklaring.

Nej, jag har inte suttit fastbunden i en lägenhet och blivit gruppvåldtagen av tre män.

Och nej, jag var inte ensam om sju rätt på V75, således har jag inte heller vunnit 45 miljoner och beställt ett charterplan mot Kreta som vägrat lyfta på grund av en mås.

Jag har däremot varit i Göteborg över helgen, och det var precis som alla andra gånger jag minns.

Kallt, blött och blåsigt.

Va skulle jag dit och göra anyway? Ville jag ha regn kunde jag lika gärna stannat i Stockholm.

Jag är lite besviken faktiskt. Det har gått ett dygn nu sedan LiveEarth galan. Ni vet, jippot som skulle skynda på växthuseffekten. Var är solen och värmen???

Äntligen är alla kvartsfinalister klara i wimbledon.

Sex av de tio bäst seedade spelarna är kvar, och alla fyra toppseedade är kvar.

Tjecken Berdych vann mot Björkman som nu förmodligen spelat sin sista gräs-slam turnering. (läs: jag tror inte Jonas är med i wimbledon nästa år)

Federer lär vinna sin match mot Ferrero, men matchen mellan Roddick och Gasquet kan bli mycket jämnare. Båda har spelat stabilt, och Roddick är självklart favorit. Fast jag blir inte förvånad om fransmannen går vidare.

Nadal ställs mot tjecken Berdych och lär inte få några problem mot semifinalen.

Den mest intressanta matchen är annars den mellan den unge nya stjärnan Djokovic, och den coole cyprioten Baghdatis. Den fajten kan bli ruggigt intressant!

Jag tror på kvartetten Federer, Gasquet, Djokovic och Nadal till semi. Nån som sätter emot?

Deeptalk. Nu blir det politiskt deeptalk. Så var beredd.

Sedan kriget mot terrorismen började 2001 så har mycket hänt i världen, på alla plan.

Det small nästan i London nyligen, och åter kommer skräcken fram. Högsta beredskap, sökande efter de skyldiga med full styrka och antiterrorlagarna på polisens sida. Skjut först fråga sen mentaliteten är helt okej.

Har du tänkt på det, hur vår bild av världen har ändrats sedan attackerna på World Trade Center för snart sex år sedan. Inte så att vi tänker på det varje dag, men myndigheter och politiker håller oss på sträckbänken. Det kan även hända i Sverige, säger de. Men hur realistiskt är det egentligen?

Vår rädsla för det okända gör oss mottagliga för de mest fantasifulla teorierna om terrorister och hur vi preventivt kan undvika en katastrof.

 Inskränkningar i våra rättigheter, lite tummande på den personliga integriteten, telefonavlyssning och så vidare känns nödvändigt även om vi vet att det är fel.

Allt det där som nu håller på att bli verklighet kändes ju helt främmande för bara några år sedan. Som utbildad journalist ser jag med skräck på den utveckling som pågår just nu.

Och eftersom det inte finns en given skurk, så vet vi inte vad vi är rädda för. Trots det forceras det fram nya lagar i jakten på terrorister i demokratins namn.

Egentligen vet jag alldeles för lite för att uttala mig. Jag vill veta mer!  

Idag är det alldeles för svårt att bli insatt i problematiken. Vad skiljer en islamist från en muslim? Vad skiljer en sunni från en shiamuslim? Vilken roll spelar det för oss? Vad är en fanatiker, är det samma sak som potentiell terrorist? Och vad säger det, att de misstänkta attentatsmännen i London är läkare? Så mycket stora och små frågor som kanske kan förklaras. Kanske finns det inget bra svar. Men vem tillhandahåller lättförståelig information och sakliga analyser, som man inte behöver vara utrikeskorre för att förstå.

För det finns experter och sakkunniga som vet, eller tror sig veta. Det finns ett hav av åsikter, fakta och teorier, men i sållandet av dessa blir det generaliserat och förenklat. Den kritiska granskningen blir svår, och plötsligt kan påhittade uppgifter föras fram som fakta, allt i demokratins namn i kriget mot terrorismen.

Det jag säger nu är inget nytt på något sätt. Men det är ändå värt att fundera kring!

För det är ju som jag skrivit tidigare.

Media är en smutsig bransch och många är hunsade av sina respektive marknadsavdelningar. journalistisk korrekthet väger lätt mot stora rubriker som säljer lösnummer.

Om du nu känner ett behov av att veta mer, så föreslår jag DN s debattartikel. 

Kolla nu! Här kommer en triss klyschor!

Musik betyder väldigt mycket för mig. Jag har alltid lyssnat på musik, och har en väldigt bred musiksmak.

Musik kan vara ofattbart bra. Vissa låtar är så fantastiska och genialiska att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men så finns det de där plågorna.

De där som man skäms över. De spelas hela tiden, och de var irriterande när du hörde dem första gången, och ju populärare låten är, ju mer hatar du låten. Hur kan någon tycka om sådan skit, tänker du och nynnar med, för det går naturligtvis inte att låta bli. Banala melodier och barnsligt enkla texter som fastnar som ett mantra.

Förstår du vad jag menar?

Tänk Boten Anna. Tänk vad helst Tomas Ledin har gjort.

Föreställ dig dig själv sittandes i en tvångströja, vaggande lätt fram och åter, himlandes med ögonen för att du är nerdrogad som de i gökboet. Om du nu kan nynna på en melodi, så förstår du vad jag menar.

Såna låtar hatar jag.

Och nu har rolling stones läsare gjort en lista över världens mest irriterande låtar. Jag kan bara hålla med.

Dagensnyheters notis och Hela listan