Jag har reflekterat en del över vem jag skriver för i bloggen, annat än mig själv. För syftet med min blogg är inte att få mycket läsare. Då hade jag nog ägnat mig åt mer populistiska ämnen än journalistik, samhällsdebatt, skolfrågor och politik.

Om jag ville ha många läsare, skulle jag starta en sida på aftonbladets blogg och skriva elaka kommentarer om kändisar. Inte för att vara elak, utan bara för att ge folket vad folket vill ha. "folket vill ha blod" sa han som slutade blogga, när bloggen tog över hans liv.

Så, vem läser min blogg?

Ingen jag känner gör det. Jag har inte berättat om min blogg för nån. Jo, Nan vet. Men bara hon.

Framför allt är jag glad för att du läser min blogg.Du är förmodligen högutbildad, intresserad av samhällsfrågor, lite lätt cynisk men med en stor portion humor som få verkar förstå. Du är nutidsorienterad och kan lite om mycket. Du förstår referenser som inte alltid är så tydliga.

Jag tror att du är som jag.

Och om du fortfarande läser min blogg såhär långt, så har du förmodligen läst mina inlägg tidigare också. En förstagångsbesökare som råkar hamna på min blogg läser en mening och bläddrar vidare. För så intressant är inte bloggen att de orkar läsa mer än vad som får plats på skärmen utan att scrolla.

Kom ihåg detta; Jag struntar i om jag har 1, 10 eller 100 läsare om dagen. Jag skriver för min egen skull, och för att visa att det finns ett annat sätt att se på saker och ting. Mitt sätt.

Men kan jag beröra mina läsare, få dig att fundera eller reagera, så är det bara ett plus. Det är ett bevis på att du som läsare bryr dig. Inte om mig som person - jag är helt ointressant. Men för de frågor som betyder nåt. Frågor som gör skillnad. Saker som påverkar oss och som vi kan påverka. Det är sånt jag vill få dig att ta till dig.

Nog med pladder. Jag hoppas att du - tappre läsare som fortfarande läser och väntar på punchlinen - fortsätter läsa min blogg.

Jag har inte flest läsare. Men jag har bäst läsare. Jag har ju Dig!

Tack alla ni som varit med och röstat på din favorit i min omröstning om idrottare.

Efter en månads röstande gick Susanna Kallur till historien som segrare i min omröstning. Med över 30% av rösterna var hon klar etta, före Zlatan på drygt 22 %.

Jag vet inte om det är ett tydligt fenomen, eller om jag bara fått för mig något. Men det verkar som att folk engagerar sig igen.

Stödet för folket i Burma kanske är på riktigt och inte bara ett politisk korrekt ställningstagande. Den kommande manifestationen mot ungdomsvåldet som ska hållas på fredag är så upphaussad att Kungsträdgården inte upplevt något liknande sedan almarna skulle försvaras.

Till och med MTV ska bryta sändningarna för en tyst minut för att visa sitt stöd.

Och så dessa galor för rosa bandet och på lördag för världens barn. Kellogs skänker pengar och färgar om sina förpackningar. Globen färgas rosa.

Välgörenhet har alltid varit bra reklam, men min känsla är att det finns ett större engagemang nu än för några år sedan.

Det är i sig positivt att vi visar engagemang, för det visar på att vi är medvetna. Klimathotet, cancerforskning och manifestationer mot ungdomsvåld. Män som aktivt tar avstånd från misshandel av kvinnor.

Listan kan göras lång. Och kan något av detta engagemang övergå till handling, och leda till förbättring, så har vi lyckats. Att göra folk medvetna om problem och sätta ner foten kan räcka långt. Att visa att det här är oacceptabelt. Att visa att vi bryr oss. Det är inte allt, men det är en bra bit på vägen.

Världen blir helt enkelt en lite bättre plats att leva på.

junta: En sammankomst av en mindre grupp människor. Junta används vanligen i betydelsen militärjunta, en regering som tillsatts efter en militärkupp. I internationellt språkbruk en liten grupp med gemensamma mål, oftast militärer, som efter en väpnad kupp diktatoriskt leder ett land.

aktuell: I allra högsta grad. Fråga Burmeserna. Juntan som styr i Burma är allt annat än demokratisk och human. Varje dag kommer nya rapporter om grymma övergrepp som diktaturen riktar mot sin egen befolkning.

kommentar: Världen är orättvis.

Men när världen bara tittar på utvecklingen i Burma, som det voro en actionfilm, i väntan på att Hjälten ska komma och slå juntaledaren på käften och droppa en oneliner, då är världen väldigt elak.

Folket i Burma har med all tydlighet i världen sagt vad de tycker om den styrande juntan. Och juntan har med grymma metoder illustrerat vad de tycker om det egna folket och - för all del - utländska journalister.