jag tänkte ge mig på ett försök att definera sandlådelogiken.

Men du kanske har en annan defnition?

Jag har använt mig av ordet sandlådelogik tidigare också. Politiker är generellt duktiga på sandlådelogik när de debatterar. Istället för att svara på en direkt fråga så hoppar de på sin motståndare med motangrepp, och försummar på vägen sakfrågan fullständigt. De ger ett svar, men sakfrågan förblir obesvarad.

Man kan tycka att det är ett förkastligt sätt att argumentera på. Man kan också säga att de är duktiga politiker.

Det beror på hur man ser på det.

Sandlådelogik används annars oftast när man disskuterar frågor som fildelning ("om det finns gratis tänker inte jag betala") eller har gräl som urartar ("Det var han som började!").

Sandlådelogik är - enligt min mening - en småsint eller ofullständig tankebana. Som verbal pajkastning.

Kanske har man tappat perspektivet. Kanske har man tappat bort sakfrågan och ägnar sig åt personangrepp.  

Men om man sätter sakfrågan i perspektiv är det lättare att komma åt kärnan i frågeställningen.

Håller du med mig? Jag ser gärna fler och bättre definitioner på begreppet!

Nu till något helt annat och i sammanhanget mycket viktigare.

journalisten.se  skriver att det finns bevis för att militärdiktaturen i Burma är kriminell.

Men det visste vi ju redan. Att det finns bevis kan däremot vara bra i en framtida krigsrättegång, om det nu kommer så långt. 

Dokumenterad avrättning av journalister torde vara tillräckligt för att världen ska reagera kraftigt.

Eller?

Det kanske krävs "massförstörelsevapen" och tonvis med olja för att världen ska reagera mot en vidrig diktatur.

Perspektiv var det vi talade om.

Igår fick jag möjligheten att lyssna på Maria Söderberg, en författare och fotograf som engagerat sig i Vitryssland. Framförallt har hon fokuserat på den misär som drabbar barn och unga i Belarus.

Trafficking, prostitution, drogmissbruk, misshandel...

Det är en dyster bild hon målar upp när hon berättar om det Belarus som hon arbetar med.

Dels är det fattigt, men framförallt så är det hjälplöst tillstånd. Det finns ingen som vill ta tag i de enorma problem som finns där. Ingen vill ta ansvar. För den som tar ansvar kan även bli kritiserad. Och ingen vill ju bli kritiserad.

Och hopplösheten. Den som så tydligt kommer fram när vi börjar fundera över vad vi kan göra åt situationen.

- Vi kan bara stå på åskådarläktaren. Vreden måste komma underifrån. Det är folket själva som måste reagera, säger Maria Söderberg.

- Men vi måste ändå visa att vi bryr oss. Det är viktigt.

Läs gärna om Maria Söderbergs engagemang i Belarus på vitryssland.nu.