En sex veckor lång strejk, och en betydligt längre avtalsrörelse, har till slut relusterat i att de anställda fått en halv procent mer i lönepåslag än från det första förslaget. Arbetsgivaren måste skratta hela vägen till långvården av lycka.

Jag förstår att det är bistra miner hos vårdanställda, nu när det nya avtalet är påskrivet. De känner sig förmodligen demoraliserade och utskrattade. tänk att de gick in i strejk med högt huvud och hårda ord. Deras jobb skulle minsann värderas högre och det skulle banne mig synas i lönekuvertet. Nu, sex veckor efter att de gått ut i strejk har de fått ett avtal som ger dem en fyraprocentig löneökning - jämflört med 3,5 procent som de skulle fått idet allra första förslaget. Vinsten av sex veckors strejk har alltså resulterat i en halv procentenhet.

Och jag vet inte om det säger något om samhället, facket eller om arbetsgivarna. Men det är helt klart ett tecken på att någonting är fel i vårt välfärdssystem.

De fackanslutna och anställda fick till sist stå snällt med mössan i handen och be arbetsgivaren om förlåtelse och skamset åtårinrätta sig i ledet.

Jag tar ingens parti i konflikten och jag moraliserar inte gärna. Men nog är det synd, att den lilla människan än en gång får se sig överkörd och trampad på av systemet, som inte belönar humanitära insatser på samma vis som man belönar chefer, styrelseledamöter,och aktieägare.

Med cash.