Tidigare i veckan var jag på en kvällskurs som "syftade till att stärka gruppkänslan och utveckla medvetenheten kring frågor som rör ledarskap, kundbemötande och information."

Fullständigt blaha blaha med andra ord. Men visst var det kul.

Vi satt i en pedagogsik ring i ett pedagogiskt utformat rum med en utbildad pedagog som med sävlig stämma förklarade varför vi behövde kursen på ett övertygande pedagogiskt sätt.

Jag inser att jag raljerar, men det är bara för att jag är uttråkad.

Det visade sig - som det alltid gör i pedagogsika samtal - att vissa personer i gruppen använder sig onödigt mycket av formuleringen "man", när de egentligen menar "jag".

Man tycker ju att...

Man borde kanske...

Det kanske är för att man...

Man brukar ju faktiskt...

Att konsekvent använda sig av "man" är ett omedvetet sätt att tycka utan att ta ställning. Genom att generalisera det hela till att "Man borde kanske börja träna" så syftar man knappast till att gemene man borde ge sig ut i motionsspåren.

För när du uttrycker dig tydligare, "jag borde börja träna", så ger du mottagaren en chans att förstå vad du menar. Och när mottagaren förstår så ökar chansen till ett större utbyte i dialogen.

För det är i mötet det händer. Glöm inte det.

Och man behöver faktiskt inte vara pedagog för att förstå det