Sällan har jag läst en artikelserie som är så spännande, verklighetsfärankrad, rolig, syrlig, omskakande, egensinnig, djuplodande och uppfriskande som DN nu publicerar i tre delar.

Det handlar om diskriminering och vänder fullständigt ut och in på begreppen.

I landet lagom där alla ska vara lika, där ingen får sticka ut, har lagen om diskriminering varit lika helig som Birgitta själv.

Jag menar, vi pratar om riket där landets största glasstillverkare fick ta bort en glass (!) från sortimentet för att den ansågs rasistisk.

I Sverige är det nämligen fullkomligt förkastligt att tala om människor som på något sätt avviker. I DN tas detta fenomen upp på ett briljant sätt, snyggt illustrerat med en bild på en lärare som i bästa Bart Simpson-stil upprepar samma fras på den svarta tavlan. "Jag är inte rasist, jag är inte rasist, jag är inte rasist".

Artikelserien handlar i korta drag om hur studenter, vars gemensamma nämnare har varit att de blivit kuggade på lärarhögskolan, har anmält skolan för diverse diskriminerande behandlig. En katastrof för de utpekade lärarna, naturligtvis. Speciellt då det i lejonparten av fallen visat sig vara helt grundlösa anklagelser.

Det här är precis vad som behövs nu. Eller, jag menar, nej. Debatten om jämställdhet, diskriminering och rättvisa behöver alltid vara uppe för disskussion. Men det här var iallafall en bra, nyanserad motvikt som kan lyfta upp frågan till en mer sansad dialog, där alla inte är homofober och rasister tills motsatsen bevisats.

Och om inte annat, så är det likväl en förbannat bra artikelserie.